Jag vet inte hur många gånger som jag har hört folk säga ”men opera är inte min stil”, ”opera är tråkigt”, ”opera är en fet dam som sjunger” osv. Och jag vet att i ungefär 75 % av de fallen handlar det om folk som aldrig har hört opera live, eller som någonsin faktiskt har hört en ”riktig” opera (alltså inte bara Malena Ernman i Melodifestivalen).
Så här kommer ett litet intro till ett par operapärlor:
Ur Bizets opera Carmen
Carmen (kvinnan som sjunger) försöker få Don Jose (en av de stiliga männen i arméuniform) på fall med sin kvinnlighet. Han faller till slut för henne och deras kärlek brinner starkt men kort – i slutet av operan mördar Don Jose Carmen för att hon väljer en annan.
Ett annat av operan Carmens mest kända stycken.
Ur Verdis opera La Traviata
Brindisi, eller ”dryckesvisan” som den också kallas, kommer i första akten. Alfredo (tenoren) blir övertalad att sjunga av det festande sällskapet. Violetta (sopranen) som är festens mittpunkt och också den som Alfredo är vansinnigt förälskad i, sjunger med. Detta blir starten på en fantastisk kärlekshistoria som slutar med att Violetta dör av en lungsjukdom efter att Alfredo stött bort henne pga ett missförstånd. Hela operan är full av kända stycken, varav detta är ett av de mest kända.
Ur Puccinis opera Tosca
Ett av Maria Callas mest kända framföranden av rollen som Floria Tosca. Tosca är en känd diva och arian heter faktiskt ”Jag har levt för konsten, jag har levt för kärleken”, där Tosca förklarar att hon aldrig har skadat någon i sitt liv. Tre minuter senare hugger hon ihjäl mannen som hotar hennes älskade Cavaradossi till livet …
Och Maria Callas var under 1950-talet en av världens mest berömda operasångerskor.
Cavaradossis aria där han, nära döden, längtar efter Tosca.
Ur Wagners opera Tannhäuser
Elisabeth kliver in i en sal där hon har sett sin älskade Tannhäuser tidigare. Den heter kort och gott ”Elisabeths hälsningssång”.
I fredags, när bokbloggsjerkan handlade om musik och böcker, kändes det naturligt att prata om operasångare – speciellt eftersom jag tog examen samma dag. Old Adult reads Young Adult undrade i en kommentar hur det kom sig att jag började med opera och när jag visste att det här var rätt för mig. Så, det här inlägget är för dig. 🙂
Varför man väljer att bli operasångerska i en tid där klassisk musik ses som både något elitistiskt och en utdöende konstart i ett – det är en riktigt bra fråga. Mitt korta svar: för att man inte kan låta bli att sjunga.
Jag blev satt i kyrkans barnkör av min ömma moder när jag var omkring fyra år gammal. Allt eftersom jag tydligen inte kunde hålla tyst och behövde ett ställe att få ut all energi. Jag tyckte att det var roligt och jag, som egentligen är en ganska introvert människa, blommade upp inför publik. Det här förbluffar mig fortfarande i dag, för just den biten har inte ändrats.
I nioårsåldern blev det kören på Lunds Kulturskola som blev mitt andra hem. Jag sjöng där från trean i grundskolan till trean i gymnasiet. Där fick jag min första sånglärare, som väl ganska snart insåg att hon i mig hade ett röstmaterial att arbeta med – och en ganska lat sångelev. I gymnasiet gick jag en helt vanlig samhällslinje, men spelade piano, saxofon och sjöng i fyra körer vid sidan av studierna. Att sjunga var mitt sätt att komma med i en grupp, att bli uppskattad. Eftersom jag blivit mobbad hela grundskolan var mitt sångröst ett vapen och en skyddsmur. Det var först på gymnasiet som folk började fatta att jag faktiskt kunde sjunga, och med det kom både beundran från vissa och rent hat och avundsjuka från andra.
Efter gymnasiet, hösten 2007, kom jag in på Vadstena folkhögskola och deras välrenommerade musiklinje. Jag kunde sjunga, visst – men jag hade ingen aning om vad jag höll på med eller hur man egentligen musicerade som solist. I Vadstena fanns (finns!) lärare som brann för romanskonsten och de tog hand om mig i tre år.
Jag var fortfarande inte säker på om sången var rätt val. Jag har alltid haft känslan att jag är en bluff, att någon – snart – ska komma på mig och sparka ut mig från den utbildning jag är på. Alla andra runtomkring mig tycktes drivas av något större än livet – kärleken för musiken. Mitt andra år i Vadstena vändes allt upp och ner när jag fick veta att jag hade ödem på stämbanden. Ödem är vätskefyllda blåsor som antingen kommer av reflux (sura uppstötningar) eller av överansträngning på grund av dålig teknik eller fel repertoar. Mitt berodde på alla tre och pausade mitt sångliv i nästan ett halvår. Under tiden fick jag bara sjunga ytterst korta stunder varje dag och bara göra röstövningar. Jag fick sån ångest – vem var jag utan min röst? Hade jag en personlighet utan sången?
Någonstans i den där paniken föddes också ett jävlar anamma som drivit mig sen dess. Två gånger till efter den där hösten och vintern (2008/09) har jag fått röstproblem. Det har läkt ut, men varje gång har jag fått lätt panikångest. Jag identifierar så starkt med min röst att jag utan den blir helt vill.
I Vadstena, som egentligen är en romansutbildning (man sjunger/spelar alltså romanser, lieder och sånger från främst romantiken), gör man också ett operaprojekt varje år. En stor andel av eleverna som går där kommer in på operahögskolorna i landet, och de håller hög standard. Och här föddes min kärlek för opera på riktigt. Jag har alltid älskat att berätta historier och tyckte därför om romanskonsten nästan direkt, men opera tog ett tag innan jag lärde mig att tycka om. Jag har ändå gjort min beskärda del av operaprojekt i mina dagar …
För opera handlar om berättandet. Inte bara kärleken till musiken, men till berättandet bakom, till känslorna bakom varje enskild fras. Det blir det som skiljer en bra sångare från en världsstjärna – förmågan att skapa en trovärdig karaktär på scen.
Efter Vadstena kom jag in på Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn, där jag från början hamnade med helt fel lärare. Vi passade helt enkelt inte ihop och sången blev tråkig, nästan ångestframkallande i sig. Efter ett lärarbyte gick det snabbt undan och jag fick den ena utmaningen efter den andra. Sedan kom jag in på Operaakademiet, den danska motsvarigheten till Operahögskolan i Stockholm. Plötsligt förstod jag vad meningen var. Vad opera egentligen gick ut på. Vad yrket gick ut på. Berättandet. Beröringen. Att sjunga som om du skulle dö om du inte fick sjunga.
Man ska inte höra opera på cd. Det ska upplevas, precis som man ska gå på konserter och höra symfoniorkestrar live. Det händer något när du ”ser” sången. Har du någonsin stått nära en sångare som producerar så mycket ljud som en operasångare gör när de ligger på toppen över en orkester, då får du så sjukt mycket respekt för jobbet som ligger bakom. Vad folk (som inte är fackfolk) oftast inte förstår är hur mycket jobb som ligger bakom varje enskild ton. Jag har pluggat sång i nio år, och innan dess har jag sjungit i fjorton år. Det är alltså 23 år som jag har sjungit – och jag är inte på långa vägar ”färdig” bara för att jag har tagit examen. Man kan alltid – ska alltid – bli bättre. Och i det ligger det roliga. Kampen. Slitet. Stressen. Kärleken.
Varför man blir operasångare i en tid där konsten bortprioriteras? För att man inte kan låta bli att sjunga.
Saras bokhylla 