Att jobba som operasångare

Jag fick en fråga av Eva på det måste kännas på riktigt, som handlade om var jag tänker mig att jobba om jag själv fick välja. Eftersom jag länge har tänkt på det själv, tänkte jag att det var roligare att göra ett inlägg om det än att skriva ett kort svar i kommentarfältet. 😉

Att bli operasångare tar år av utbildning. Oftast börjar det med privata lektioner redan på högstadiet eller på musikgymnasium. Detta följs av antingen en förberedande musikutbildning vid en folkhögskola (1-2 år) eller direkt in på en musikhögskola  (3-5 år, alltså en kandidat eller en master) och till sist 3-5 år på operahögskola (återigen en kandidat eller en master). Det innebär att om man tar hela svängen kan det lätt bli 2+5+5 år, alltså hela 12 år för att bli färdigutbildad. Jag har klarat mig på nio (3 på folkhögskola, 3 på en kandidat och 3 på operahögskola). CSN-lånen är inte roliga, tro mig.

Från musikhögskoleutbildningarna i Norden utexamineras runt en 10-20 sångare per år/skola (varierar såklart lite). På operahögskolorna i Norden är det ca 5-7 sångare per år/skola. Operahögskolor finns i Köpenhamn, Oslo, Malmö, Göteborg, Stockholm, Helsingfors. Det innebär att det från Norden kommer drygt 30-35 nya operasångare varje år. Och alla dessa vill ha jobb.

Precis som med alla andra yrken innebär en examen inte automatiskt att du får jobb. I alla konstnärliga yrken innebär jobbsökningen ofta auditions, utställningar osv. Och många resor över hela världen.

Som ung operasångare spelar det väldigt stor roll vilken rösttyp man har och hur gammal du är. Jag är 27 (28 i höst) och lyrisk-dramatisk sopran. För just mig innebär det att jag är alldeles för ung för att sjunga det jag ska sjunga, för att min röst inte har färdigutvecklats. Den har en alldeles för stor kostym på sig som den ska växa in i. Under tiden kan jag sjunga ”lättare” repertoar, alltså operaroller som inte är lika tunga att sjunga. Till exempel Mozart i stället för Wagner. Eftersom dina stämband är muskler med slemhinnor gäller det att passa på så att man inte får skador. Vissa skador läker aldrig, och en vanlig förkylning kan innebära döden för en sångare om man är oförsiktig. Därför är många sångare paranoida när det gäller bakterier, virus osv. En vanlig förkylning/hosta för gemene man kan betyda tre veckors sjukskrivning för en sångare.

Vad har allt detta att göra med jobb, undrar ni?

Som operasångare kan du arbeta världen över. I vissa länder, t ex Tyskland, är de extremt ålders- och utseendefixerade. Å andra sidan kan operahusen oftast välja och vraka i horderna av sångare som vill ha jobb. För du är en i mängden. Är du sopran, som jag är (alltså den högsta kvinnostämman), finns det minst 100 sopraner som söker samma jobb. Lägg sedan till att det i vissa hus finns fasta solistensembler (t ex Det Kongelige i Köpenhamn) där ett visst antal sångare varje år ska ha ett visst antal roller för att uppfylla sitt kontrakt. Alltså ännu färre jobb till den stora skaran som letar just jobb.

Fasta ensembler blir mer och mer sällsynta, eftersom det är ett dyrt sätt att driva ett operahus på. Många operahus tar in solister utifrån för varje produktion. Detta öppnar upp för att man kan gästspela, alltså göra en produktion här och en där. Det är inte kul att frilansa om du inte har kontinuerligt med jobb, och det är sällsynt det också. De flesta sångare är frilansare, och de flesta har flera månader under året då de inte har jobb. Oftast betalas du dessutom EFTER en produktion är färdig. Alltså efter 6 veckors rep och kanske två månaders föreställningar. Typ 3-4 månader utan lön, alltså.

Du kan också välja att bli korist. Det är ett fast arbete. Att stå i operakören är också tungt, för du gör många föreställningar och jonglerar oftast många olika produktioner samtidigt. Du repeterar om förmiddagen och tidig eftermiddag och har sedan föreställning på kvällen. Lägg sedan till att du oftast jobbar 6 dagar i veckan.

Du får jobb dit du väljer dig att söka. Det krävs många auditions och många kontakter innan man får jobb. Det skapar ett rotlöst liv, där traditionella saker som familj eller partner ibland får stryka på foten. Det är ensliga hotellrum eller förhyrda lägenheter där du knappt har mer än en säng och en kastrull.

Jag skulle vilja frilansa, om jag själv får välja. Eventuellt göra några år här och där, typ i på Det Kongelige Teater i Köpenhamn, Bayerische Staatsoper i München, Wiener Staatsoper, Metropolitan Opera i New York … Det är nog önskedrömmen. Att få lov att göra föreställningar över hela världen, men att alltid återvända till samma punkt för att hämta andan. Skulle inte ha något emot att landa några år på ett ställe, så att man hinner med biten att skaffa familj. Jag vill egentligen inte stanna i Norden alltför länge. Operavärlden i Norden är en stagnerad sak, mycket på grund av ekonomi. Traditionen finns och framför allt Sverige och Norge har producerat mången känd operasångare genom åren. Men publiken är inte alltid lika snabb. Jag tror att det blir mycket Tyskland för mig de kommande åren …

Nu när jag är färdigutbildad om tre dagar (OMG, vart tog tiden vägen??) känns det läskigt att ge sig ut i världen på egen hand. Man är ju ALDRIG färdigutbildad egentligen – man måste bara börja betala för sina lektioner. 😉 Fram tills i vintras var jag så nervös – för vad skulle hända efter examen? Jobb? Studielån som skulle börja betalas tillbaka? Framtiden var oändlig och skrämmande och jag hade ingenting på schemat efter att ha haft tre fullbokade år. Ångest? Ja visst!

Men jag har haft oändlig tur. Jag har fått jobb på Malmö Opera som korist. Det innebär att jag börjar jobba inom två veckor från min examen. Jag känner mig så lyckligt lottad att jag vill gråta. Jag har en ekonomi att tala om! Hurra!

Okej, det var ett lååååångt svar på en kort fråga. Hoppas att du fick svar, Eva! 🙂

Och en liten godbit:

#blogg100 inlägg 85