En smakebit på søndag: Låt vargarna komma

Det är påskdagen och jag hoppas att ni har en fin påsk! I Skåne är det kallt men soligt, och jag har tillsammans med mina föräldrar hälsat på det äldre par som under min uppväxt var som ett andra set med morföräldrar. De är snart 90, båda två, och det är mysigt att se dem vara i hyfsat god form. 🙂

Det är söndag, och det innebär En smakebit på søndag. Det är ett initiativ från Mari på norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Kika in där för att hitta smakbitar från andra bloggare eller lämna en själv. Enda regeln är: inga spoilers!

Jag läste igår ut Sophies historia av Jojo Moyes, och därför blir det ingen smakbit från den idag, men det kommer en recension snart, jag lovar. Den var riktigt bra och en klassisk Moyes-historia. Jag har kvar Sista brevet från din älskade i bokhyllan, det är jag glad för. Det blir april-läsningen!

Just nu läser jag Carol Rifka Brunts Låt vargarna komma. Min mamma rekommenderade den, och eftersom vi ändå brukar gilla ungefär samma böcker tänkte jag ge den en chans. Än så länge (ca 60 sidor in) har den inte fångat mig, men det kommer väl.

Om boken på Bokus:

New York 1987. Fjortonåriga Junes morbror dör i aids. Han var den viktigaste personen i världen och hans död lämnar henne ensam och tyngd av sorg. Tills hon träffar Toby, en man som också sörjer Finn. Mellan honom och June växer en oväntad och annorlunda vänskap fram, en vänskap som får hemligheter som länge varit dolda att dras fram i ljuset. Och June lär sig saker om sig själv och sina närmaste som förändrar henne för alltid.

Smakbiten kommer från kapitel 1, sida 7, det allra första stycket i boken:

Min syster Greta och jag satt modell för vår morbror Finn den eftermiddagen. Han målade ett porträtt av oss eftersom han visste att han var döende. Det var efter att jag hade förstått att jag inte skulle flytta in i hans lägenhet när jag blev stor och bo där tillsammans med honom i resten av mitt liv. Efter att jag hade slutat tro att aidsgrejen bara var ett stort misstag. Första gången han frågade sade mamma nej. Hon sade att det var något makabert med det. 

#blogg100 inlägg 36