Får man behandlas så här?

Det här är kanske ett inlägg som jag inte borde skriva. Jag har velat fram och tillbaka i huvudet i en dag nu, men jag har beslutat mig för att jag inte kan hålla tyst längre. Jag är så arg att jag gråter och behöver faktiskt skriva av mig.

För er som inte känner mig eller läser här regelbundet kan jag berätta att jag är operasångerska under utbildning. Jag tillhör alltså den där gruppen personer som man skämtsamt brukar säga ”it ain’t over ’til the fat lady sings” om. Jag är väldigt glad för mitt yrkesval, men flera gånger de senaste två dagarna har jag fått anledning att tänka tvärtom. För operasångare tillhör de mest elitistiska människorna jag har mött på väldigt,  väldigt länge. Det är så utseendefixerat och om tonerna inte sitter på plats tar det ungefär två sekunder för alla att döma ut sångaren i fråga. Det handlar alltså inte bara om konsten, utan det har mer och mer blivit en utseendefråga. Om man inte är lång och smal och vacker som en drottning ska man göra allt i sin makt för att bli det. För om du inte är ovan nämnda saker lurar du publiken på konfekten. Du är ett paket som ska säljas in till publik världen över. Och försök inte vara speciell. Du ska inte sticka ut.

Försök att inte vara speciell i ett yrke som går ut på att vara speciell.

För er som inte har sett mig i verkligheten kan jag berätta att jag är 164 cm lång och att jag bär ett par kilo för många på kroppen. Jag är otroligt obekväm i min kropp eftersom jag alltid – sen jag var fem – har fått höra att jag inte duger och att min kropp är äcklig och obegärlig. Det är hårt att höra och det har inte direkt hjälpt att självhatet och självföraktet som kommer av detta sitter i, år ut och år in. Jag är idag 26 år gammal och lika osäker som den där femåringen.

Jag har inte blivit mobbad de senaste åren. Tack och lov för det. Jag mötte vuxna människor som i alla fall hade vett att inte säga eventuella åsikter rakt i ansiktet på mig. Det var skönt. Jag blev sångerskan – inte fettot.

Tillbaka till nutid. Sedan jag började på min utbildning har jag känt mig osäker. Det blir lätt så när man slängs ut på tunn is och ska navigera runt i en värld fylld av tradition, stereotyper och regler hit och dit. Redan den allra första kostymprovningen hade jag problem. ”Å, du kommer att bli svår att klä med den figuren”, är inte kommentaren man vill höra första dagen.

Det har fortsatt i samma stil. För ett drygt år sedan kallade skolans ledning mig till möte. De ville att jag skulle gå ner i vikt för, som de uttryckte sig, ”annars kommer du få svårt att få jobb”. Förutom att kommentaren sved bet jag ihop och tänkte, ”ja, de har väl rätt”. Förnedringen satt i ett par dagar innan jag tänkte så. Jag kände mig nervärderad och värdelös. Som om min talang satt i mitt utseende.

Det fortsatte. Vid årets start fick jag återigen höra samma sak. Vid en kostymprovning fick jag veta att jag inte behövde bära alla delar av kostymen för, som sömmerskan sa, ”det låter vi de smala flickorna ta hand om”. Jag blev arg och lite chockad – vad har det med saken att göra? Jag är otroligt trött på att alltid få ha andrahandskostymer eller sämre kostymer för att inget passar mig.

Om du, kära läsare, tycker att allt detta ovan är mitt eget fel, behöver du inte berätta det för mig. Tro mig, jag är alltför medveten om att jag är ett misslyckande i den här aspekten.

I går kom sista spiken i kistan. Efter att ha haft ett väldigt bra studieår (med lyckade konserter, med stipendier, tävlingar osv) verkar det som om livet bestämde sig för att ta ner mig på jorden igen. Jag har haft ont i ryggen ganska länge och det konstaterades misstänkt diskbråck. Jag har skött mina studier som vanligt, har gjort allt jag har betts om trots svåra smärtor – eftersom jag är så osäker hatar jag att folk särbehandlar mig, för det ser jag som något negativt. Men jag kan göra allt det som mina klasskamrater kan. Sen blev jag inkallad till möte hos ledningen, och jag var rädd att man skulle ta ifrån mig min nya praktik på grund av mina ryggproblem.

Det visade sig att ledningen inte hade någon aning om det. Jag fick berätta allt och visade läkarintyg. Sedan säger ledningen:

”Ja, men det är inte därför jag vill prata med dig. Jag var till en middag i helgen …”

En lång historia kort: på en middag med lärare och sångare hade man kommit att diskutera elever. En lärare på konservatoriet hade uttryckt en oro för att min vikt orsakades av PCO/PCOS, och att jag därför borde iväg till gynekolog för att kollas. Om hormonbalansen var fel kunde det ju göra att jag gick upp i vikt. Det var ju av största vikt att jag gick ner i vikt, eftersom det kunde påverka min framtida karriär.

Ledningen erbjöd sig att prata med mig, eftersom läraren i fråga inte tyckte att hen kände mig bra nog för att slänga fram en sån här sak. Men det tyckte ledningen ifråga att hen och jag hade – vilket jag inte håller med om just nu.

För er som inte vet, är PCO (polycystiskt ovariesyndrom) en hormonell rubbning som förekommer hos kvinnor. Här är symtomen enligt Wikipedia:

Menstruationsstörningar: oregelbunden, ibland riklig och långvarig mens. Hos några kvinnor utebliver menstruation helt.

Infertilitet till följd av utebliven ägglossning

Ökad tendens till akne i vuxen ålder

Virilism. Ökad behåring av manlig typ, det vill säga i ansiktet, på brösten och i medellinjen på buken (så kallad hirsutism)

På längre sikt ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar samt typ 2-diabetes

Övervikt med framför allt bukfetma bland ca 50 % av kvinnorna

Jag blev så arg och chockad att jag råkade tacka ja till att få kontaktuppgifter till en gynekologspecialist för att kontrollera mina hormonbalanser. Jag kan tillägga att förutom vikten har jag inget av de övriga symtomen.

Det finns kanske några av er som tycker att det är snällt av ledningen att erbjuda hjälp, men jag är så förbannad att jag har gråtit flera gånger. På fem minuter kom ledningen att kalla mig fet, hårig och infertil. Jag hade sådan lust att fråga hen om hen visste vad PCOS är, men jag gjorde det aldrig. Jag tycker fortfarande att det är fel gjort. För det första ska man inte sitta och diskutera elevers utseende, för det andra ska man inte fråga någon om vederbörande eventuellt har PCOS. Det påverkar inte mina studier på något sätt och om det hade gjort det hade jag varit den första att göra något åt det, eftersom jag verkligen vill bli operasångerska. Jag tänker inte ha lagt nästan tio års utbildning för att falla på mållinjen.

För nej, jag är inte bekväm i min kropp. Och varje gång sånt här händer får jag veta att andra heller inte är bekväma med den. Jag passar inte in. Jag är 26 år och lika ensam och osäker som den där femåringen. Och jag blir så förbannad. De har ingen rätt att kräva att jag ska ändra mig för att passa in i deras bild, som om jag skulle vara sämre för att jag inte ser ut som en modell. För det är signalen här: du duger inte som du är.

Jag duger precis som jag är, få in det i era tröga skallar!

Men nej. Tydligen inte. Och vissa missar aldrig ett tillfälle att berätta det för mig.

Jag vet fortfarande inte om jag ska säga till någon om detta. Om jag ska vägra att kolla mina hormonbalanser. Det enda jag vet är att jag fortfarande har djävulskt ont i ryggen och numera dessutom är ganska miserabel.

Tack för det.

9 thoughts on “Får man behandlas så här?

  1. Sara Pepparkaka skriver:

    Men jag vet att du duger precis som du är! Din kropp funkar ju till allt du behöver den till, och så länge är ju allt som det ska. Det skadar inte att gå till gynekologen, alla kvinnor ska gå dit med jämna mellanrum. Men det där bestämmer du själv om du vill gå dit eller inte.

  2. Susanne Ahlenius skriver:

    Jag finner knappt ord!

    Om du fanns här Sara skulle jag ge dig en härlig varm kram för du är en fantastisk tjej och låt ingen annan säga dig något annat!

    Verkar var en jävla prettovärld det där och de ska vara tacksamma över att ha en vacker tjej som dig där!

    Den senaste tiden har jag börjat tappa tron på mänskligheten och det här gör inte den saken bättre.
    Som min mamma brukade säga till mig när någon var dum: be dem dra ballen i gruset!

    Många kramar från en som hejar på dig!

  3. Carola skriver:

    Jag blir så förbannad när jag läser ditt inlägg. Att de inte skäms? Talang sitter inte i hur lite eller mycket man väger. Jeeeez… De skrattade åt Susan Boyle och Paul Pott också men tji fick de. Skickar dig en bamsekram för du är helt fantastisk i den person du är! Stå på dig och bevisa för dem att de är ett gäng dumskallar 🙂

  4. Eva Ludvigsen skriver:

    Men herregud! Jag är i det närmaste chockad över att höra hur du har blivit behandlad. Vuxna människor! Jag skäms. Jag har PCO, diskbråck och säkerligen ett par extra kilon. Om min ledning kallat in mig på dylikt möte som intet har med din talang att göra hade jag anmält dem inför arbetsdomstolen (eller vad det kan heta). På direkten! Ta hand om dig, din rygg (för aj aj vad det gör ont) och din självkänsla. Vi står på din sida!

  5. Robert W skriver:

    Så förfärligt! Jag antar att Birgit Nilsson inte hade fått stå på deras scen, för hon var vad jag minns inte magerlagd. Eller Pavarotti! (Fast han var ju man förstås, och det gäller alldeles säkert andra regler för kvinnor fruktar jag.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s