Min mormor hälsar och säger förlåt

Min mormor hälsar och säger förlåt – Fredrik Backman

Min mormor hälsar och säger förlåt är Fredrik Backmans andra roman. Den har utgivits på Bokförlaget Forum i augusti 2013. Jag har läst den inbunden (447 sidor), lånad på bibliotek. Betyg: 4/5

Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det.
Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.

Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, ”Miamas”, och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende.

Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar. Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor.

från Bokus hemsida

Varför jag plockade upp den här boken: Jag älskade Backmans debutroman (En man som heter Ove) och tyckte att den här boken verkade mysig. Eftersom jag själv hade en mormor som var en fena på att berätta historier blev jag ännu mer nyfiken.

Motivering till betyget: Det blir bara en fyra. Missförstå mig inte, boken är riktigt, riktigt bra – men lite virrig. Backmans klassiska stil (som fungerar så bra i hans blogg och hans andra två böcker) har fått utlopp i den här romanen och ur sjuåriga Elsas synvinkel blir det nästan lite väl mycket virrighet. Men boken är otroligt lättläst och Backman är en mästare på att väva ihop människoöden. Dock lämnas jag med några få frågetecken i slutet. Sådant, som egentligen inte spelar någon roll, men som jag stör mig på. T.ex: vad är det hemliga språket för något språk egentligen? Var kommer Varghjärta ifrån? Men i slutändan spelar det väl inte så stor roll. Boken är bra i alla fall. Jag skrattar högt då och då och myser med Elsa. För att vara snart åtta är hon en ovanligt (kanske lite för mycket) klok flicka. Men varning – boken är inte en mysig och feelgood-roman. Den handlar om döden och om människor som har haft det svårt här i livet. Och hur de hamnade i samma trappuppgång.

Jag rekommendererar den här boken till alla som vill ha en tankeväckande och smått störig berättelse om en sjuåring vars mormor går bort. En berättelse om ovillkorlig kärlek och om sagor.