Från svenska Wikipedia:
Dyslexi eller specifika läs- och skrivsvårigheter är en varaktig funktionsnedsättning som innebär svårigheter med att läsa och skriva. Funktionsnedsättningen beror på en störning i vissa språkliga funktioner vilket hindrar automatisering av ordavkodningen. Dyslexi är inte relaterat till intelligensnivå. Dyslexi omfattar vidare inte läshinder som orsakas av synproblem eller av brister i undervisning, sociala förhållanden eller motivation. Dyslexi kan vara en medfödd egenskap, utvecklingsdyslexi, eller ha uppkommit vid skada eller sjukdom.
Har precis sett en dokumentär om dyslexi på Kunskapskanalen. Otroligt informativ och bra. Jag har själv aldrig haft problem med att läsa eller skriva. Det är en lyx som jag inte tänker på i vanliga fall, men snacka om att jag blev medveten om det nu. Att kunna läsa, skriva och att med bokstäver (detta märkliga påfund som vi människor sysslar med) är inte alla förunnat och jag är så tacksam att jag kan. Jag vet inte hur det är att inte kunna läsa eller skriva. Men om det är ens i närheten av den frustration jag upplever när jag tittar på ryska bokstäver … då brister mitt hjärta för dem vars hjärna inte vill hjälpa till.
För tänk om vi slutade se dyslexi som en sjukdom. Det är inte ett hinder. Det är inte en inlärningssvårighet. Det är hjärnan som inte kan koppla ihop just precis den lilla bit som behövs med den andra lilla biten som behövs. De som har dyslexi är inte dumma i huvudet, de är ofta långt mer kreativa än andra. De är unika människor.
Och till alla er som blir sura för att jag ovan skriver att dyslexi inte är en sjukdom – jag förstår varför det upplevs som en sjukdom, varför vi har ett behov att sätta ett namn på det och varför det inte fungerar. Jag är bara emot att det ska låta så fruktansvärt negativt. Emot att vi ska sätta en dumhetsstämpel i pannan på personen redan genom namnet på saken som personen har ”drabbats” av. Ut med det negativa och nedlåtande!
…
Sorry, behövde bara rasa av mig lite. Jag blev så frustrerad och inte så lite mörkrädd när jag såg den där dokumentären. Vi tar vissa saker för givet – som läsning – och det är inte säkert att alla människor kan detta. Bara för 100 år sedan var det inte alla som kunde läsa. Människan har bara läst i 5 000 år eller så. Vår hjärna har behövt skapa nya vindlingar och signaler för att kunna hänga med. Det är ganska fantastiskt när man tänker efter.
Saras bokhylla 