Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

 Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek: Lena Andersson

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek är romanen som Lena Andersson fick Augustpriset 2013 för. Den har utgivits på Natur & Kultur 2013. Jag har läst den inbunden (206 sidor). Betyg: 2/5

egenmäktigt förfarande

”Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran.

I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet.

Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen – utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.”

från Natur & Kulturs hemsida

Augustprisets motivering:
”Subjekt, predikat, objekt. Syntaxen må vara simpel, men Lena Andersson ger språkets vanligaste kärleksförklaring en betydelsefull inre grammatik. Romanen Egenmäktigt förfarande är en allvarsam lek där Ester och Hugo möts i ett tidlöst drama om passion och makt, frihet och förnuft, som författaren inte bara gestaltar utan rentav dissekerar. Med kärv humor och enastående precision blottlägger Lena Andersson förälskelsens systematiska självbedrägeri.”

Varför jag plockade upp den här boken: Jag tyckte att titeln var vacker och att den verkade intressant. Lite kort, kanske, men ändå. Jag har fått den rekommenderad av ett par olika kompisar och tyckte att jag fick väl läsa den då.

Motivering till betyget: Betyget blir 2 av 5, och enda anledningen till varför jag recenserar den här boken överhuvudtaget är för att detta inte är min stil alls, men det kan mycket väl vara någon annans stil.

Och varför? Boken känns krystad. Språket är omständigt, det tar mig orimligt lång tid att läsa en sida. Jag förstår att Ester är förälskad, men vad sjutton är hon förälskad i? Hugo framstår som en riktig skitstövel och jag kan inte se vad det är som lockar henne. I kombination med att Ester framstår som än mänsklig och förälskad, än totalt omänsklig och emotionellt avstängd, blir den här boken en berg-och-dal-bana utan dess like. Och inte på det positiva sättet.

Jag läste en intervju med Lena Andersson där hon berättade att hon kokte ner meningarna till dess essens och att hon först med denna bok tyckte att läsarna förstod vad hon menade. Att hennes andra verk är för komplicerade för läsarna.

Det kan jag hålla med om. Jag skulle vilja säga att hon har tappat mig totalt. Kommer nog inte att läsa något mer av Andersson – någonsin.