Det är söndag, så det är En smakebit på søndag. Det är ett initiativ av norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten, titta in där och få fler smakbitar denna söndag. Det går ut på att du delar med dig ett citat från boken du läser just nu.
Själv har jag precis läst ut Lucy Dillons Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, en söt liten bok om brittiska Rachel, som ärver sin mosters gård och hundstall. Efter att precis ha blivit av med jobbet flyttar Rachel till gården och försöker få ordning på sitt liv som plötsligt innehåller snygga veterinärer, gamla älskare, femton hundar och ett fallfärdigt hus med många hemligheter. Det är en perfekt feel good-roman, speciellt om man ska ha något att läsa en regnig söndag.
Det stycke jag allra helst vill dela med mig är i kapitel 26, mellan Johnny och Natalie, men det avslöjar så mycket så det gör jag inte. Men det är så fint, nog det finaste i hela boken. Så jag får ju dela med mig av något annat. Vad sägs om de första två paragraferna i boken? 🙂
Första veckan i februari hade Rachel Fielding ett riktigt glamoröst jobb som PR-konsult för ett antal internetföretag, en älskare som gav henne blommor med jämna mellanrum och klädde sig snyggare än hon själv, städhjälp och en hy som var tre år yngre än hennes biologiska ålder, trettionio.
Men veckan därpå hade hon i en handvändning förlorat både sitt livs stora kärlek, sin lägenhet i Chiswick och sitt jobb. Samma morgon hade hon också hittat sitt första silverstrå, som lyste som en stoppsignal i hennes tjocka, svarta hår, och fått ett sms från sin syster Amelia som förebrådde henne för att hon glömt bort systerdotterns femårsdag. ”Bara för att du inte själv har barn får du inte vara hur jäkla egotrippad som helst.”
ur kapitel 1, Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, Lucy Dillon
Saras bokhylla 