Snart, snart, SNART är Blogg100-utmaningen över! Från första mars har alla mina inlägg haft rubriken ”Blogg100 #xx” och jag är så lagom trött på det. Men, skam den som ger sig – på söndag nästa vecka är den över! 🙂
Det är lördag, helg och Bokbloggsjerka! Annika är riktigt besvärlig denna vecka och ställer frågan:
Jag är precis som Annika. Böcker ska helst vara minst 200 sidor, helst ska de vara över 400 sidor om jag ska ge mig på dem. Valuta för pengarna helt enkelt. Dessutom läser jag rätt snabbt, så 400 sidor är drygt 4-5 timmar för mig om jag läser koncentrerat/reser. Jag vill ha tegelstenar! 🙂
Jag var därför fullkomligt övertygad om att jag inte hade en enda bok på 100 sidor eller däromkring i min samling, men jag behövde inte mer än titta i bokhyllan vid sängen för att hitta en bok på 109 sidor.
Olof Lagercrantz (1911-2002) skrev essäboken Om konsten att läsa och skriva 1985 och den används flitigt som diskussionsunderlag i flertalet skrivkurser runt om i Sverige. Det var så jag kom i kontakt med den för ett par år sen, genom Högskolan Kristianstad och en skrivkurs som jag gick där. Den är väldigt, väldigt bra och mitt exemplar av boken är fyllt av understrykningar, utropstecken och ibland ett par frågetecken. Med kommentar i marginalen på var och varannan sida. Den rekommenderas varmt för alla som vill bli lite filosofiska runt sitt skrivande.
I övrigt har jag tjuvkikat runt på andras bloggar den här lördagen, och många nämner böcker på +150 sidor. The Great Gatsby har nämnts flera gånger, men när jag tittar i min utgåva är den på över 200 sidor. Men jag tror att jag får läsa både The Great Gatsby, Of Mice and Men och Kvinnan i svart (Susan Hill) om jag ska tro alla boktips jag har fått den här veckan. Fördelen med dem alla är ju att de är så korta, så det borde jag nog hinna med. 🙂
I dag har jag sagt hejdå till klasskompisar som jag har haft i ett år, många av dem har jag känt i fyra år. De är färdiga med sin utbildning och ska ut i stora vida världen. Det är sorgligt, ja, vemodigt, till och med, men ganska fint också. Jag kommer ju att se många av dem nästa år, även om det blir spritt.
Själv känner jag mig lite ute ur bilden, det brukar bli så. Ibland behöver jag stänga av och ladda om. Nu har jag delar av sommaren till det. Få se om inte ett rejält pass i övningsrummet kan råda bot på den plötsliga känslan av ensamhet…
I dag åkte jag över till Hyllie/Malmö och gick på köpcentret Emporia. För er som inte har varit där, eller vet vad det är för något, kan jag berätta att det är ett gigantiskt komplex, Skandinaviens största köpcenter, med ca 200 butiker, och att det ligger bredvid Malmö Arena. Det är byggt som en liggande åtta, i tre plan. De två översta är restauranger och klädbutiker/andra butiker, i bottenplan ligger två megastora mataffärer, en blomsteraffär, ett Systembolag, Apotek osv.
Fint, tänker ni nu, vad sjutton spelar nu detta för roll? Stora köpcenter har man väl på de flesta ställen här i landet.
Vänta. Jag kommer till det.
Som jag har berättat tidigare är jag en plus size-kvinna i 25-årsåldern. Jag jagar ständigt nya outfits att ha på mig, för att försöka se ut som min ålder och inte en tant. Om man tar plus-kollektionen i de flesta affärer ser man ut som en tant eller med den obligatoriska ”jeans-linne-kofta”-kombinationen. Jag är inte gigantisk, jag drar L och ligger i gränslandet mellan 46/48. Jag borde alltså kunna hitta kläder på H&M, Lindex och de flesta andra av Sveriges klädaffärer utan att det ger mig allt för stora problem.
Men döm om min förvåning, för att citera den salige herr Ramel, när storlekarna plötsligt tog slut. Och med slut menar jag: finns inte alls.
Jag var inne på H&M i dag. Inte något märkligt, det är jag ofta. Större delen av min basgarderob kommer därifrån, allt ifrån underkläder, sovplagg, träningsplagg till byxor, klänningar, tröjor, linnen och koftor. Ibland från deras pluskollektion, ibland från den vanliga kollektionen. H&M har varit en liten fristad, där + inte nödvändigtvis är ett stort jävla minus för kunden. En fristad, där även tjockisar som jag kan få hitta något snyggt och typ modernt.
Men i dag blev jag kall i magen. Emporias H&M, en stor affär på två våningar, har inte ens en pluskollektion framme. Jag gick runt hela affären två gånger, även in bland mamma-kläderna och rotade. Nix. Inte ett enda plus size-plagg i hela butiken. (Jag övervägde starkt att gå fram och fråga i kassorna var de hade gömt de där tre hyllorna med pluskollektionen som de hade i vintras när jag var där senast, men jag fegade ur. Det får räcka med skammen jag kände när jag var inne på mamma-sidan och genast kände mig höggravid bara för att jag stod där.) När jag gick runt och letade efter pluskollektionen tittade jag också på resten av den vanliga kollektionen. Det som är Office Wear slutar på storlek 44. Allt i Divided slutar på 42. Logg-kollektionen är också 42, om jag inte missminner mig. Det mesta går till L.
OBSERVERA att på H&Ms hemsida finns alla kollektioner uppe och där går storlekarna ofta upp på 46. Men vad som finns i butik är en annan sak, bevisligen.
Vad är det som händer? Fy skäms, H&M! Börjar ni nu plocka bort er sparsamma pluskollektion? Ska ni bli som BikBok eller TopShop och bara ha storlekar för smala kvinnor? Och H&M-butiken på Emporia är inte ensamma om det, på köpcentret Nova i Lund har man också plockat bort sin pluskollektion. Detta är #hmriot all over again. Hur kan ni göra så här mot era kunder??
(Det enda jag har att säga positivt om H&M i dag är att de har utökat sin Basic-kollektion att gå från XS till XL, där den tidigare bara gick till L. Det gäller dock bara deras allra mest sålda saker, som linnen och kjolar/klänningar i jersey-tyg.)
… är det Kristi Himmelfärd. Eller ”Kristihim”, som några säger. Och jag jobbar på förmiddagen. Sen är jag ledig! Finns inget så härligt som en ledig dag efter en afleveringskväll.
Jag ska snart ta min ryggsäck och ta mig ut till Operaen. Ska sitta i sminket 17:15 och bli förvandlad till 1970-tals donna. Och sen ska jag strutta runt på scen i tolvcentimetersplatåsandaler och vränga känslomässigt ut och in på själv inför publik. Med andra ord: jag ska sjunga Donna Elvira i Mozart-operan Don Giovanni.
Sen ska jag vara bladvändare åt pianisten när mina kollegor spelar Figaros bröllop. Så ska jag vända blad åt den här duetten:
Och fatta hur coolt det är att man kan inspela en duett med sig själv som blir så tajt som den här! 🙂
… boken du läste ut:Sandor slash Ida av Sara Kadefors
… boken du påbörjade:Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper
… bokbeställningen: partituret till Mozart-operan Don Giovanni via Amazon. Det var någon månad sen, dock.
… bibliotekslånet:partituret till Verdi-operan Un ballo in maschera genom skolans musikbibliotek. Förrförra veckan.
… serien du blev nyfiken på:Legend-trilogin av Marie Lu. Köpte första boken igår.
… filmen du såg: Eh … Hrm. Minns inte. *dubbelkollar på Netflix-historiken* Såg tydligen filmen Karma calling första maj. Sedan dess är det bara serier och underliga dokumentärer på Youtube. Mycket Doctor Who, dock.
… filmen du blev nyfiken på:Grace of Monaco som gick upp på bio förra veckan. Verkar vara spännande. Och Nicole Kidman är ju så bra.
… boken du dreglade efter: Den absolut senaste boken jag dreglade efter är City of Heavenly Fire av Cassandra Clare. Det är den sista delen i The Mortal Instruments-serien. Men jag har längtat efter Eleanor & Park av Rainbow Rowell länge.
Ingen kan ha missat att Europa gick till val till EU-parlamentet igår. I Sverige var valdeltagandet 49%, vilket innebär att HÄLFTEN av alla röstberättigade personer i landet bemödade sig om att slå ett slag för demokratin.
Och resultatet blev både bra och mycket, mycket dåligt. Så här ser fördelningen ut:
Miljöpartiet blev Sveriges näststörsta parti (efter Socialdemokraterna) med 15,3%. F! landade på 5,3%, vilket är riktigt bra. Det innebär att de får ett mandat i EU-parlamentet. Sverige har totalt 20 mandat.
Men 9,7% av dem som röstade igår, lade sin röst på Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. På ett parti som hela tiden har varit vaga på punkten om vad de faktiskt vill i EU-parlamentet, med tanke på att de är negativa till EU. Och sedan briserar det som en bomb: SDs ledare Jimmie Åkesson har trevare ute till franska partiet Front National, ett nationalistiskt parti som vann en jordskredsseger i går med över 25% av rösterna. Front National, vars partiledare Jean-Marie Le Pen i onsdags höll ett möte där han sade att han önskade att Afrika skulle drabbas av ebola så människor dör hellre än flyr till Europa. Tidigare har Le Pen kallat Förintelsens gaskamrar för en ”historisk bagatell”. Och detta är partiet som kommer att få mellan 23 och 25 mandat i i EU-parlamentet. Jag upprepar: Sverige har totalt 20 mandat. Och Front National har, som parti, fler mandat än vad vi har som land.
Röster om valet
Här är ditt land, Åkesson – artikel ur Aftonbladet, målar upp en fruktansvärt skrämmande bild på Sverige 2024.
Som en kompis skrev på Facebook igår kväll: ”Det har varit en feministisk vår, men det verkar bli en högerextremistisk höst.”
Har vi verkligen inte lärt oss någonting av historien, Europa? Vill vi starta ett nytt världskrig? Det var genom demokrati som Hitler kom till makten, kom ihåg det. Och det blåser kalla vindar genom Europa just nu.
Godmorgon, kära läsare, eller goddag, eller god kväll, för den delen, när ni nu läser detta. I dag är söndag och val till EU-parlamentet. Jag hoppas att du röstat, om du är gammal nog för att göra det? Att rösta är att värna om demokratin, vilket är väldigt viktigt med tanke på situationen i Europa för tillfället.
Men, nog med politik, det här är ju en skrivblogg. Det är söndag alltså, vilket innebär En smakebit på søndag. En smakebit på søndag kommer ifrån norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten, som drivs av Mari Høe. Idéen är att dela med sig ett kort citat från boken man läser just nu. OBS: Inga spoilers! Följ länken för att hitta fler smakbitar denna söndag.
Jag har alltid tyckts om Sara Lövestams böcker. Jag läste Udda när den kom ut 2009, sen I havet finns så många stora fiskar (2011) och jag äger både Tillbaka till henne (2012) och Grejen med verb (2014), även om jag inte har hunnit läsa dem än. Men efter mycket om och men har jag äntligen hunnit läsa Hjärta av jazz, som kom förra året (2013).
Jag föll för först omslaget och sedan baksidetexten. En femtonårig tjej och en gammal gubbe på ett ålderdomshem som blir vänner över Povel Ramels musik (och senare jazzen). Boken utspelar sig delvis i nutid och delvis på 1940-talet, under kriget. Boken i sig var lite trögstartad, det var en del med att komma in i 1940-tals språket. Sen är där en del med jazz-termer som jag inte heller kan. Som musiker är det ju extra kul att läsa en bok om musik, Sara Lövestam verkar ha gjort väldigt bra research.
Smakbiten är hämtad ut kapitel 1, nämligen den allra första paragrafen i hela boken.
Steffi är en glad blues. Hon ligger på sitt randiga överkast och blundar, och långt innanför ögonen blir hon en jätteglad blues, en devalveruttan blues. Idioterna försvinner i en dimma, långt utanför hennes fönster, de är ingenting längre och hon har basgången i sin hand. Hon gnuggar bort tårarna som blandat sig med håret vid tinningen. Slå bort dem som du slår bort myggen, sjunger Povels röst och hon gör det. Hon drar ett djupt andetag, skiter ärligt talat i varenda människa i 9B. Basgången går som en vettvilling, en av de svåraste på hela skivan. Som om det inte fanns några regler, som om man kunde spela precis som man ville. Hon har fortfarande inte kunnat ta ut hela.
Boken lämnar mig med en varm känsla i kroppen. Den är 297 sidor lång och det är perfekt längd. Det skulle kunna vara en ungdomsbok, men det är det inte, inte riktigt. Det är en roman, punkt slut. Sedan råkar Steffi, som är bokens huvudperson, vara femton år gammal.
Ja, jag har konstaterat det förr men jag gör det igen: Sara Lövestam kan det där med romaner.
1. Först och främst, detta är inlägg 85 (!!!!!) i Blogg100-serien. Puha! Snart klar, bara 15 inlägg kvar. Jag längtar.
2. Detta är ett långt inlägg, bara så att ni vet. 😉
Något de flesta inte vet om mig är att jag älskar kalendrar. Inte bara anteckningsböcker, alltså, utan kalendrar. Favoritmärkena är Filofax och Moleskine.
Jag har lyckats hålla mig ifrån att köpa en Moleskine almanacka, mest eftersom jag vet att den inte räcker för mig. Jag har ALLT i min kalender, så jag måste ha mycket plats. För tillfället har jag en Burde-kalender i A5-storlek, en sån som man kan köpa i vilken bokhandel som helst. Den är tråkig men effektiv. Men inte så effektiv som jag skulle vilja. Och framför allt är den inte speciellt snygg.
Förra året köpte jag en Filofax (också A5). Det blev en dyr historia (ca 1 000 kr för en kalender), men det var min examenspresent, så därför kunde jag kosta på mig den. Med alla tillbehör landade den nog på ca 1400 kr. (Urgh!)
Den heter Filofax Chameleon black A5 och är en äkta läderkalender. Den ser ut såhär på insidan:
It’s so pretty! Jag är nöjd med den, den kommer att hålla länge och eftersom den är low key kan jag använda den hur gammal jag än blir, eller om jag måste ha den professionellt. Hållbarhet: forever.
Den är lite seg på det sättet att låset är en flärp som stängs med magnetlås. Jag trodde att den skulle vara stor nog, men inser nu att den är lite liten. Ringbindningen är 30 mm (det blir inte större på en Filofax), men eftersom den ska gå att stänga och inte böja pärmen kan jag inte ha speciellt mycket i den. Det är mer en ”fast arbete”-kalender, en som ligger på skrivbordet, inte en ”student med tusen papper och saker som ska få plats”-kalender.
Så jag funderar på en ny. En billigare. Jag funderar på en sådan här:
Det är en Filofax Personal Organizer Domino A5 red, och den här är inte i riktigt läder så den kostar ”bara” 500 kr i den här storleken. Jag har hittat den på Amazon, eftersom Filofax hemsida i Norden ligger nere för tillfället. Och där är den mycket billigare, hurra! Hållbarhet: Tills den går sönder. 😉
Det är samma system, den ser ut så här på insidan:
Gemensamt för både Domino och Chameleon är att de har två pennhållare (en på var sida av pärmens insida) och att de har plats för kort på vänster insida och för ett block på höger insida av pärmen. Det gillar jag.
Filofax har ett flertal olika storlekar på sina pärmar. De går i mini, pocket, personal, slim, A5 och A4. (Jag kan ha glömt någon storlek.) Det finns alltid en storlek som passar just dig. När man har pärmen kan man alltid köpa till och variera innehållet i kalendern, det är det jag gillar.
Man behöver heller inte hålla sig till de tillbehör/inserts som Filofax har. Eftersom det är en så stor industri runt det finns det många hemsidor/bloggar som har tips på hur man ska göra sin kalender mer personlig. Detta är stort främst i USA, men också i Storbritannien. Kanske är det på väg i Sverige, jag vet inte. Men om man gillar scrapbooking är detta ju en fördel.
Titta bland annat in på Philofaxy där man kan hitta många spännande inserts!
Det finns en hel industri uppbyggd runt Filofax och dess konkurrenter. Jag är själv inte så mycket för att pynta min kalender, den ska snarare vara användbar och slitstark. Men det finns hur många träffar som helst på Youtube, det är verkligen en hel industri runt det. Man använder washi tape, klistermärken, färgkodning osv för att verkligen få kalendern att stå ut. Jag hamnade (när jag sökte runt efter min nuvarande filofax) på Organized like Jen’s youtube-kanal och på den här videon:
Börja titta ungefär 56 sekunder in, det är då hon börjar prata om sin filofax. Hon pratar mycket om annat också, men den är rolig om man vill vara lite nördig. 😉
Om man väljer en annan storlek än A4 kommer din Filofax att betyda lite pillande. Papper måste skäras till rätt storlek, hålslagare måste inhandlas (eftersom Filofax kör på sin egen storlek) osv. Men det är så värt det. Och kan vara ganska kul om man ger sig den på det.
Men om jag nu köper en ny (inte helt säker än) så tänker jag använda min svarta Chameleon till rollregister. Jag har börjat samla på mig operaroller, och jag måste börja sortera roller och arior på något sätt, så min Filofax skulle passa bra till det. Så kan den nämligen ligga hemma på soffbordet, eftersom jag gör mycket av rollinstudering (text och karaktärsporträtt) hemma.
Det är helg igen och det innebär bokbloggsjerka! Tänk att tiden går så snabbt. Jag har numera mindre än en vecka kvar på mitt första år på Operaakademiet i Köpenhamn. Två år till, sen är jag utbildad operasångerska. Jisses! Var tar tiden vägen?
Den här veckan undrar Annika om det finns dåliga slut i böcker. Eller närmare bestämt, slut som har gjort oss besvikna:
Har du läst en bok som slutade på ett sådant sätt att du blev rejält besviken?
Min första reaktion är självklart, jag har läst många böcker som jag har blivit besviken på slutet, men sen kan jag inte komma på en endaste en.
Eller jo, en. Breaking dawn, fjärde och sista boken i Twilight-serien. Minns att jag tyckte att det var ett så otroligt lamt slut på en hyfsat fartfull serie. Har inte ens läst om den, trots att jag läste om de andra tre böckerna i serien förra året.
Och om jag ska vara riktigt petig, så gillar jag inte epilogen i sista Harry Potter-boken. Totalt onödig. (Det verkar vara många som inte gillar Harry Potter-epilogen, när man läser vad folk redan har svarat på jerkan.)
Och slutet i tredje boken i Sagan om is och eld-serien (Game of Thrones, alltså) tyckte jag inte alls om. Inte besviken som så, men upprörd.
Se där, några kom jag trots allt på. och jag kommer garanterat att komma på fler under helgens lopp, när jag är inne och läser vad folk har svarat. Intressant är det dock att många verkar tycka att samma böcker (Annika har själv nämnt Gone Girl av Gillian Flynn och många håller med) har krystade slut eller slut som man på något sätt blir besviken på.
Vad är det då som gör ett ”dåligt” eller krystat slut? Någon som har en idé?
Tycker ni att kvinnan på bilden (ovan) är tjock? Att hon är värd att bli kallad ”a chubby bundle of puppy fat” och ”dumpy”? Om ni gör det, så håller ni nämligen med en hel del kritiker från Financial Times, The Guardian, Daily Telegraph, The Times och The Independent.
Kvinnan på bilden heter Tara Erraught, och är en irländsk mezzosopran på 27 år. Hon är en rising star på operahimlen och har vunnit en massa priser, gör turnéer världen över och spelar just nu byxrollen Octavian i Strauss-operan Rosenvaljeren på Glyndebourne Opera Festival.
Hon har fått utstå stor kritik för sitt utseende som Octavian och har av kritiker från ovanstående tidningar blivit kallad diverse osmickrande saker. Erraught stöttas av kollegor som menar att kritiken är sexistisk.
Vad jag verkligen är upprörd över är att opera sakta men säkert håller på att bli en konstart som handlar mer och mer om utseendet än talangen bakom sången och skådespeleriet. Nej, sant, Erraught är inte den smalaste kvinnan i världen, men hon är en duktig sångerska som är igång med att skapa sig en karriär. 27 år gammal och redan på god väg. Varför kritikerna (som erkänner att hon sjunger bra) nödvändigtvis ska ge sig på hennes utseende förstår jag inte.
Kanske är jag lite överkänslig eftersom jag själv är operasångerska under utbildning och inte heller är den smalaste kvinnan på jorden. Men det är inte okej att kalla en ung kvinna och sångerska för ”a chubby bundle of puppy fat”. Innan kritikerna själv har stått på den där scenen, sjungit rollen och haft på sig den mest osmickrande kostym man kan tänka sig, ska de enbart hålla klaffen.
1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Kråkornas fest (Sagan om is och eld #4) av George R. R. Martin (Game of Thrones-serien)
Cirkeln (Engelfors #1) av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Eleanor & Park av Rainbow Rowell
Egenmäktigt förfarande – en bok om kärlek av Lena Andersson
Läsarna i Broken Wheel av Katarina Bivald
2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i? Min kamp #1. Har börjat läsa, men kom av mig 60 sidor in. Får börja om …
3. Var är bästa stället att läsa i sommar? I mina föräldrars lummiga trädgård, liggandes på gräset, med en kopp kaffe i handen.
4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans? Om vädret är bra, i trädgården, om vädret är dåligt så i växthuset eller inomhus i soffan.
5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa? Eleanor & Park av Rainbow Rowell har jag stora förhoppningar på. 🙂
6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar? Utanför ovanstående lista: The Fault in Our Stars av John Green. Så underbar. Kommer på bio i juni. På svenska heter den Förr eller senare exploderar jag.
7. Strand eller hängmatta? Strand!
8. Deckare eller roman? Roman. Läser inte så mycket deckare.
9. Favoritgenre? Tänker ta ett tag i YA-genren i sommar. Jag älskar YA, men det tenderar att bli en del fantasy under resten av året så somrarna är YA-tid.
Det verkar som om det blir en riktigt bra lässommar i år! 😀
OBS: Detta är inte ett inlägg som säger till er att ni ska eller inte ska rösta, eller vad ni ska rösta på (om ni väljer att rösta). Detta är heller inte ett inlägg med en politisk agenda.
Den 25 maj (på söndag) är det val till EU-parlamentet. Det har förhoppningsvis ingen missat. Här i Köpenhamn är det nästintill omöjligt att missa, för det sitter valplakat över hela stan. Lustigt nog fick jag ett danskt röstkort hemskickat till mig tidigare i våras. Jag tänker inte använda det.
Men i dag var jag på Svenska ambassaden här i Köpenhamn och utlandsröstade. Jag fick röstkort hemskickat för någon månad sen. Jag tänkte äh, det är tid ännu och lade det åt sidan.
Cue the drama.
Jag har flertalet klasskompisar som röstar vänster. Det verkar vara vanligt inom kulturvärlden att rösta just på vänsterflajen. Själv har jag också röstat vänster, utan direkt en tanke på kulturvärlden. Till förra riksdagsvalet 2010 var det många som ville försäkra sig om att jag röstade rött. Den som röstade blått fick kalla handen direkt. Jag sade vänligt men bestämt ifrån, det där har ni inte med saken att göra och fortsatte med mitt.
I valet till EU-parlamentet är det många som röstar på F! (Feministiskt Initiativ). Ett relativt nybildat parti (från 2005) med Gudrun Schyman i spetsen. De har dykt upp i mitt facebook-flöde mer och mer under våren, eftersom många av mina vänner verkar rösta på/vara medlemmar av F!. Jag har de senaste veckorna hamnat i en het partidebatt på skolan, med just rött och feminism som de genomgående dragen. Så sent som igår kväll diskuterade vi politik på en födelsedagsfest (jag, politik? jag som aldrig har brytt mig).
I dag var det en vänlig utlandssvensk som meddelade på Facebook att skulle jag rösta i utlandet, så var det deadline på ambassaden i dag kl. 19.
Cue the panic.
Jag hade inte röstkort med mig. Det enda jag hade var mitt svenska körkort. Och det räckte. Jag travade in på ambassadens vallokal, blev guidad igenom processen och satte mitt kryss på en blankett. Det hela tog tio minuter och jag var färdig med ca två timmars marginal till deadline.
You gotta live dangerous. 😉
Det hade väl inte varit hela världen om jag inte hade röstat. Men det känns bra att jag har gjort det. Framför allt eftersom jag denna gången inte har satt mitt ”trygghetskryss”, utan tagit ett steg i en ny, spännande riktning. Och för att om man röstar kan man inte klaga efteråt på att det inte går som vi vill.
Det ni.
Röstar ni i EU-parlamentetsvalet? Och om nej, varför inte? Finns det en speciell anledning?
Jag läser i normala fall böcker som har 200 sidor eller mer och med få undantag finns det böcker med färre sidantal som känns riktigt lockande för mig. Kanske beror det på att jag behöver tid på mig att komma in i en story eller så handlar det om att bra böcker gärna få pågå för evigt. Eller så är det en kombination av båda. Ibland skulle det dock vara skönt att kunna läsa ut en bok på bara ett par timmar. Därav undrar jag om du kan ge tips på ditt bästa lästips när det gäller böcker under 100 sidor (eller däromkring)?
Olof Lagercrantz (1911-2002) skrev essäboken Om konsten att läsa och skriva 1985 och den används flitigt som diskussionsunderlag i flertalet skrivkurser runt om i Sverige. Det var så jag kom i kontakt med den för ett par år sen, genom Högskolan Kristianstad och en skrivkurs som jag gick där. Den är väldigt, väldigt bra och mitt exemplar av boken är fyllt av understrykningar, utropstecken och ibland ett par frågetecken. Med kommentar i marginalen på var och varannan sida. Den rekommenderas varmt för alla som vill bli lite filosofiska runt sitt skrivande.
Saras bokhylla 