Blogg100 #44 & En smakebit på søndag

smakebitpåsöndagEn smakebit på søndag kommer från den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Varje söndag delar bloggare med sig av ett citat från boken som de läser just nu. Följ länken för att se vad andra tipsar om denna aprilsöndag före påsk.

Det är söndag och jag läser fortfarande The Fault in Our Stars av John Green. Jag kan inte för mitt liv välja ett citat ur den boken, för jag skulle vilja citera hela boken. Den är så bra. Än så länge har jag inte gråtit, men det är väl bara en tidsfråga.

Men tipsa om något ska jag göra i alla fall, men jag är fräck och delar med mig av ett utdrag från mitt pågående skrivprojekt, 9an. Detta är ett WIP (work in progress) och texten är helt oredigerad. All feedback är välkommen, om det så rör sig om något så litet som ett felplacerat komma.

9188960_orig

 

(O)skyddad – Sara Swietlicki

”Jag menar det, Tristan.”

Tess vänder sig mot honom.

”Allt jag gör slutar med att jag hamnar hos dig. Alltid. Och nu finns du inte där. Någon annan har dig för att jag var dum nog att släppa dig. Du sa att jag inte har saknat dig, men hey, guess what, det har jag. Så jävla mycket. Och jag har varit så arg på mig själv för att jag inte försökte … att jag inte …”

Hon avbryter sig själv.

”Jag har tänkt på dig mer än vad jag borde. Och någonstans i det har jag försökt ha Markus. Men det har inte gått, och jag förstår att han tröttnade. Jag borde ha stannat hos dig, och jag önskar att jag gjort det.”

”Vad vill du att jag ska göra med den här informationen?” säger Tristan efter ett tag.

”Ingenting. Du har Maria och jag tänker inte säga något mer. Men … Markus sa att ibland släpper man dem man älskar, för att det är bättre så. Det är det jag gör med dig nu.”

”Släpper du mig?”

Tristans röst är låg och Tess känner hur smärtan pulserar i kroppen.

”Ja, det gör jag.”

Det gör så ont att säga. Tristan ser på henne.

”Känner du något för mig längre?”

”Jag skulle ljuga om jag sa nej.”

Tess väljer att säga sanningen. Hon kan inte ljuga för honom, det vore inte rätt.

Tristan ser bort. Han har väntat så länge på att få höra de där orden, och nu, när hon säger det, känner han sig tom inombords. Det har han inte förväntat sig.

Tess lägger huvudet i händerna och suckar.

”Lyssna, jag vill inte göra det här mer komplicerat än vad det redan är”, säger hon. ”Men jag ville bara få det sagt.”

Han tippar stolen bakåt så att han lutar sig mot husväggen. Farligt balanserandes på två stolsben tittar han på henne.

”Jag flydde”, säger han. ”Det hade varit enkelt för dig att göra samma sak.”

”Vad ska det betyda?”

”Att vissa saker kanske man ska hålla för sig själv.”

Tess reser sig hastigt.

”Att jag fortfarande känner något för dig? Är det det du menar? Är det det jag ska hålla för mig själv?”

Tristan låter stolen sjunka ner tillbaka på fyra ben innan han reser sig. Tess tar automatiskt ett steg tillbaka när han kommer för nära.

”Jag ska gifta mig”, säger han och ser ner på henne. Tess måste böja nacken bakåt för att kunna se honom i ögonen. Hon har glömt hur lång han är.

”Ja, jag vet.”

”Vad vi hade … jag kommer aldrig att glömma det, Tess. Men jag ska gifta mig och Maria behöver inte få veta något om oss.”

”Du får det att låta som om du har varit otrogen.”

Han skrattar till. Tess hör undertonen av bitterhet i skrattet och höjer ett ögonbryn.

Tristan skakar på huvudet.

”Nej, Tess. Ingen har varit otrogen. Men … det känns så underligt att snacka om det här med dig. Speciellt nu, två år efter.”

”Vi har känt varandra i mer än tjugo år. Skulle två år verkligen göra så stor skillnad?”

”Vem försöker du övertyga, egentligen? Dig själv? Eller mig?”

Hon lutar sig mot dörrkarmen.

”Jag vet inte. Antagligen mig själv.”

Hon drar handen genom det fuktiga håret och tittar ut på regnet som studsar mot glasrutan. Kylan strålar ut från fönstrena, himlen är grå. I lägenheten ovanför börjar grannen spela en gammal klubb-hit.