Jag skriver ungdomsböcker. Det är därför jag startade den här bloggen, för att kunna skriva av mig om mitt skrivande. Det var också därför jag gjorde NaNoWriMo första gången, för att jag älskar att skriva. Och det var så jag började på historien om Tess & Tristan. I somras trillade jag över en twist i storyn när Adrian, Tess storebror, öppnade upp för mig och började berätta. Det gjorde att 8an, som var den sista boken om Tess & Tristan och deras vänner, plötsligt blev uppdelad i två böcker, 8an (Aldrig mer vi) och 9an (som fick titeln (O)skyddad).
När Adrian öppnade upp kom en ny karaktär in i storyn, nämligen Simon. De fick varsin scen i starten av 9an, och eftersom jag inte har delat med mig av något som jag har skrivit på ett tag så kommer här ett kort utdrag från första och andra kapitlet i 9an.
Först ur Simons synvinkel:
En småregnig onsdagseftermiddag i juli står Simon Pietrowicz vid köksfönstret i sin lägenhet och tittar ut på gatan utanför.
Det är dag fem e.A., efter Adrian.
Det är så Simon Pietrowicz, trettiotvåårig advokat från Malmö, definierar sina dagar för tillfället. Efter Adrian. Han önskar att han kunde vrida tillbaka klockan ungefär åtta månader och inte gå fram till den snygge, unge killen som stod utanför Tingsrätten i Lund och pratade i telefon med sin assistent. Adrian Szymierski hade ingen aning om vilken effekt han hade på Simon den där dagen. Med ett skratt som kan charma byxorna av vem som helst hade Adrian tagit ett stadigt grepp om hans hjärta och sedan inte släppt det.
Fast det började ju långt innan det, förstås. Redan hösten 2008, när Adrian råkade gå in i honom utanför Juridicum en dag i november. Adrian hade flashat ett leende, sagt förlåt och sedan försvunnit bort mot Domkyrkan, men för Simon hade det där leendet tagit skruv.
Adrian hade fuckat med hans huvud långt innan han visste att Simon existerade. Och nu har Simon gjort detsamma.
Adrian Szymierski ligger på mage på sängen i sitt mörklagda sovrum och stirrar på väckarklockans röda siffror som stirrar tillbaka på honom. Medan han tittar på dem slår de över från 15:47 till 15:48 och vidare till 15:59.
När klockan slår över till 16:00 vänder han på huvudet och stirrar in mot garderoberna i stället. I spegeln på två av garderobsdörrarna ser han sin egen spegelbild i mörkret. Han vet att han ser förjävlig ut. Oduschad, orakad, klädd i linne och pyjamasbyxor. Senaste gången han var uppe ur sängen var när han var tvungen att gå på toaletten. Då fick han syn på sig själv i badrumsspegeln och fick vända bort huvudet. Ville inte se de rödsprängda ögonen och det bleka ansiktet.
Han kan fortfarande inte fatta det. Det har gått fem dagar och han kan knappt andas. Det gör så jävla ont i kroppen, i hjärtat. Det dunkar i huvudet.
Det är fem dagar sedan Simon gjorde slut med honom. Fem dagar sedan Adrian blev överkörd av en stridsvagn och lämnad för att dö.
Si-mon, Si-mon, Si-mon, dunkar pulsen. Adrian vill vränga ut och in på sig själv, vill slita ut hjärtat med bara händerna och bränna det på bål. Vill sluta känna sig så hjälplös, så fruktansvärt sårad. Döende.
Det har gått fem dagar.
Och han kan knappt leva längre.
Saras bokhylla 