I dag har vi det första genrepet på Flagermusen. Vi har ett i morgon också, eftersom några av rollerna alternerar. Efter en ”run” eller ett ”genomdrag” i går känns det som om föreställningen börjar sitta i kroppen. Vi har premiär på fredag och det känns att det börjar bli dags nu. Jag är i det där stadiet nu där jag verkligen inte tycker om föreställningen. Det blir bättre efter genrepet, och det blir framför allt bättre efter premiären. Jag är inte förvånad, det brukar bli så här. Man repar hårt i flera veckor (ibland månader) och sedan, veckan före premiär, är man så trött på alltihop att man vill strunta i det. Men – skam den som ger sig! Det blir bättre snart.
Något som däremot är svårt att vänja sig vid är sminket. Inte det att man är sminkad, för det har jag inga problem med. Det är tjockt smink, gjort för att hålla flera timmar på scen medan svetten rinner. Men huden! Antingen så torr att det kliar, eller finnar. Jag vet inte vad jag föredrar … Och det är svårt att göra något åt det. Även om jag tvättar, smörjer och försöker göra allt jag kan gör att hålla huden glad blir inget bra. 😦 Några husmorstips?
Och för att få tiden att gå lyssnar jag på youtube-klipp från finalen av Cardiff Singer of the World 2013, som ägde rum i slutet av juni förra året. 20 sångare från hela världen tävlar om att bli världsbäst. Och vartannat år är det dags att ställa sig på scen, framför BBC, framför alla tv-kamerorna och leverera sitt bästa. Sångarna får vara max 32 år gamla, jag funderar på att någon gång innan jag blir 32 att i alla fall skicka in en anmälan. Det hade varit så coolt att representera Sverige i den sångtävlingen! Drömma kan man väl? 😉
Och när jag pausar från Cardiff-youtube-klipp lyssnar jag på en inspelning där Ida Falk Winland sjunger Glitter and be gay från Candide av Bernstein. En underbar aria, för övrigt, och Ida hanterar den med precision och fantastisk röst.
Lyssna på arian här! (Inte med Ida, men med Kristin Chenoweth.)
Saras bokhylla 