Någon annan som känner igen sig i rubriken? Och med artiklar som Så kommer du ur singelfällan och Lyckliga singlar är en hälsofarlig myt vet man knappast ut eller in. Vad är bäst, familj eller singel?
Det finns inget värre än när någon frågar: ”Och du, träffar du/är du ihop med någon just nu?” när svaret är ”Nej”. Don’t get me wrong, att vara singel är inget skamligt utan kan tvärtom vara härligt, livsbejakande och det bästa beslutet du någonsin har fattat i ditt liv – men när samhället hela tiden hackar på dig för att du är just singel är livet inte lika härligt längre.
Den där frågan får jag och många andra singlar av vänner, vänners föräldrar, par, arbetskompisar, osv. Frågan ”Och hur går det med kärlekslivet?” tätt följt av ett ”Nämen, du träffar nog snart nån, ska du se” är ungefär det som krävs för att jag ska bli låg resten av dagen och ifrågasätta min status som singel.
För jag är singel. Smärtsamt så. Jag har varit singel alldeles för länge för att jag ska tycka att frågan ska vara rolig. Förutom ett par korta, plågade försök till förhållanden har jag alltid varit singel. Jag trivs egentligen med att vara singel. Antingen är jag alldeles för mycket av en vanemänniska för att släppa in någon i mitt liv, eller så har jag inte hittat någon som jag tycker är värd att behålla, släppa in, eller någon som tycker att jag är värd att behålla. Jag har prövat det där med dejtingsidor. And I am telling you:
De fungerar inte. Eller jo, kanske. Hur otroligt det än låter finns det alltid några procent som finner varandra och som älskar varandra. Jag har mest råkat ut för tråkiga dejter och märkliga människor som finns på denna jord. Och jag är inte ensam. Detta speglar samhället i dag. Vi är programmerade att vilja ha någon. Det är en fin gräns mellan att vara längtande och att vara desperat. Det sistnämnda är verkligen inte attraktivt.
Nej, jag klagar inte. Det här är inte ett klagoinlägg. Jag skulle säkert kunna göra mer för att hitta någon. Men just nu – förutom med det vanliga om att det vore trevligt att ha någon att pussa på och krama med mera – behöver jag jobba på mig själv. Jag behöver hitta en egen rytm, skulle vilja resa, träna bättre, osv. Visst, om jag hittar någon så blir jag lycklig, men min lycka bygger inte på att jag är ihop med någon.
Vilket kanske är tur med tanke på vilken karriär jag vill ha.
Men i dagens samhälle behöver man inte alltid vara ett par för att få det man vill ha. Man kan skaffa barn som singel (okej, det här är lite svårt för en man, men ni förstår logiken), man kan skaffa Volvo, villa, vovve och ett bra jobb. Man kan få ekonomisk stabilitet och man kan alltid hitta någon att ha kravlöst sex med, om det är det man vill.
Vad jag verkligen, verkligen vill, är att samhället (läs: vänner, vänners familjer, kollegor osv) inte ska ställa den där frågan och få mig att känna mig mindervärdig för att jag inte är ihop med någon/bor med någon. Varför SKALL man vara ihop med någon? Och i dagens samhälle bygger allt på relationer. När alla mina vänner (som är mellan 20-35 år gamla) gifter sig eller är i meningsfulla relationer, skaffar barn, köper hus, har hund, jämför bilmärken, tar banklån och gör sina skattedeklarationer som om de aldrig har gjort något annat (alltså smärtfritt och utan en miljard frågetecken, så som jag gör min deklaration) står jag och undrar lite försynt vad jag har.
Jag ska säga vad jag har. Jag är 25, har en lägenhet i centrala Storköpenhamn, har bankfonder och studieskulder, ett extrajobb och en cykel. Jag tillbringar mina dagar i ett övningsrum eller på väg dit eller därifrån, övar mig i konsten att skrika kultiverat, prövar obekväma kläder (läs: kostymer) och har de mest underliga sminkningar på mig (scensmink). Ibland undrar jag om de mest meningsfulla relationerna jag har är (förutom min familj och en del av mina riktigt nära och kära vänner) är med min smartphone eller med just min cykel. Å andra sidan håller jag på med mitt drömyrke. Jag håller på att förverkliga en dröm.
Frågan är om det är värt det.
Som vanligt är det inte situationen (att folk tycker synd om singlar) jag vill förändra, men attityden runt omkring den. Varför är det synd om oss? Om det är meningen att det ska hända, så sker det. Och annars:
”I guess it wasn’t meant to be.”
0.000000
0.000000
Saras bokhylla 