Syskonskap i romaner

Varning: det här inlägget innehåller en överanvändning av ordet ”relationer”. Eftersom inlägget är skrivet 02:30 och jag helt enkelt inte kunde komma på en vettig synonym. 😛
——————-

Syskon. Man kan inte leva med dem, men inte utan dem heller. Vare sig det är äldre eller yngre syskon är det svårt att hålla sams – i perioder, i alla fall. Typ tonåren. HELA tonårstiden. (Och om man inte har syskon själv, formar man ofta den typen av band med kompisar. Men nog om det.) Det finns, som bekant, olika typer av syskon. Hel- och halvsyskon. Plastsyskon. Äldre och yngre syskon. Syskon man aldrig mött av olika orsaker. Tvilingar, trillingar.
Jag har själv två yngre syskon: en bror (19 år) och en syster (16 år). Själv är jag 25, om någon undrade. Jag älskar dem, även om jag ibland (med rätta) kan bli väldigt frustrerad på dem. 😉

Det var bloggen ”Skriva läsa leva” som hade en tematrio om just syskonskap. Det fick mig att fundera på det där med syskon i romaner. Det finns måååånga syskonrelationer i böckerna jag har läst genom årens lopp. Hela familjen Weasley i Harry Potter. ”Syskonen” Cullen i Twilight. I Hungerspelen. I Game of Thrones. (Varför räknar jag bara upp fantasy, det finns ju så många andra? Men det står still i huvudet just nu …)

Det intressanta med syskonrelationer är att de är en helt annan typ av relationer än till exempel kärleksrelationer (tack gode Gud för det) eller vänskapsrelationer. Ett förhållande kan falla i bitar genom otrohet, att någon inte längre är kär osv. Vänskap kan brista på grund av de minsta saker. Men syskon – någon som är av samma kött och blod – det är något annat. Om vi utgår ifrån premissen att syskon älskar varandra (trots allt är man ju familj, även om långt ifrån alla syskon älskar varandra) innebär det oändliga möjligheter i en roman. Min ungdomsserie Och sedan föll regnet handlar just om syskonrelationer. Tristan, den manliga huvudpersonen, har en storebror som heter Joakim. De står varandra nära men kan verkligen bråka. I slutändan är de villiga att göra vad som helst för varandra. Tess, den kvinnliga huvudpersonen, har två äldre bröder, Peter och Adrian. Peter kan var dryg och jobbig, men försvarar sina syskon. Men han är äldst och har tydliga åsikter, vilket sätter honom och framför allt Tess på kollisionskurs. När Peter dör (oups, spoiler!) blir Adrian och Tess kvar. De har alltid varit väldigt nära men flyter in och ut ur den närheten när de båda två går igenom jobbiga saker. I slutändan ställer de verkligen upp för varandra – men de får kämpa för det.

Det är två (eller tre eller fyra) helt olika relationer. Joakim ifrågasätter inte utan bara gör det. Peter ifrågasätter och gör det inte. Adrian ifrågasätter men gör det. Tess samma som Adrian. Tristan en blandning av allt.

Syskonrelationen bygger på att syskon förlåter varandra (vad (nästan) som än har hänt), eftersom man är släkt. Det gör inte de andra relationerna. Och det är häri som det intressanta och svåra ligger när man skriver om syskon:

Hur långt kan man sträcka en syskonrelation innan det går för långt? Alltså innan något av syskonen gör något oförlåtligt? 

Några idéer?

4 thoughts on “Syskonskap i romaner

  1. yasuisora skriver:

    Innan det går för långt som i att det inte längre går att förlåta varandra? Är det vad du menar? Blir lite osäker på vad du menar…

    Hursomhelst, det är en intressant diskussion. Mitt nuvarande romanprojekt, Jade, handlar i stor del om relationen mellan Jade och hans bror. De är halvbröder och omständigheter gör att de efter tio års ålder går åt olika håll och bor på olika håll. Löften bryts och det blir en hel del avundsjuka och missförstånd dem emellan. Åratal senare ska de träffas och det är där jag befinner mig just nu. Din fråga blir brännande het. Kan man förlåta och försonas? Jag ska skriva om försoning men jag får inte till det i tanken. Jag ser inte att J vill försonas. Så jag har ännu mer problem med att få till det på papper. De bråkar mest bara. J vill inte öppna sig, inte närma sig. Jag har ett problem där.

    • Sara Swietlicki skriver:

      Ja, det är det jag menar: hur långt kan man gå innan man inte längre kan förlåta/bli förlåten? (Skrev inlägget 02:30 i natt, tanken var tydligen inte så klar då…)

      Du har ett riktigt dilemma här! Måste de försonas? Om det verkar omöjligt, alltså. Om de måste försonas kan du ju 1) komma på något som gör att Jade eller halvbrodern är villig att förlåta, eller 2) skriva om bråken så att de inte blir så hätska, dvs att Jade är villig att öppna sig och ev försonas.
      Det är ju upp till dig hur du vill skriva. Det kan också vara intressant med en syskonrelation som inte går att rädda (om än en lite dystrare roman). 🙂

  2. Skriva läsa leva skriver:

    Jag tycker syskonskap är jätteintressant, kanske just för att jag inte har några systrar eller bröder. Tyvärr gör det att jag själv får ligga lite lågt i syskonrelationerna för de karaktärer jag skriver om, men har å andra sidan märkt att det är sällan just relationen syskon emellan som är i fokus i ungdomsromaner överlag. Behövs lite mer sånt tycker jag så klura du vidare… 😉

    • Sara Swietlicki skriver:

      Ja, jag tycker också att det behövs fler syskonrelationer i ungdomsböcker! Nu är det ju väldigt mycket kärleksrelationer i mina romaner också, men syskon och familj ligger mycket i fokus. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s