När riktigt dåliga dagar inte går att vända till något positivt

Världens längsta rubrik?

I går hade jag en sådan där dag som bara var dålig från början till slut. Efter en stressig helg (om än rolig och givande) landade jag i måndagsmorgonens snöstorm i Köpenhamn. Huvudet fullt av måsten, repliker och sångtexter inför våra föreställningar nästa vecka, saker att minnas, saker att fixa, frågor och vag oro inför en kommande resa (vi ska flyga, jag hatar att flyga!) och en kropp som bara ville krascha. Totalkrascha. Inte ens en dusch och kaffe fick mig på rätt köl, och då är det illa.

Dagen gick som i ett töcken. Efter att ha stressat fram och tillbaka i snöstorm kom jag ut till Operan, helt förbi. Och då började vi repetera. Strax efter 16 på eftermiddagen skulle vi repetera en scen där jag blir slagen av mannen min rollkaraktär älskar. Vi har diskuterat detta fram och tillbaka och hade bestämt oss för att pröva två olika sätt. Det ena har vi gjort i två veckors tid, det andra har vi inte prövat mer än en gång.
Utan förvarning väljer min klasskompis att ta andra sättet, och han gör det så övertygande att jag faktiskt blir rädd på riktigt. Chockad, rädd och helt oförmögen att värja mig. Det är en modifikation på stryptag, där den som stryper håller om käken i stället. I vanliga fall hinner den som blir angripen få upp händerna och kan hålla emot, vilket är en del av illusionen. Jag var inte beredd och det blev pannkaka av det hela.

Min reaktion var att börja gråta. På riktigt, jag grät. Chocken var stor. Min klasskompis är världens sötaste kille som aldrig skulle göra en fluga förnär. Antagligen är det en del av chocken. Jag har aldrig blivit slagen (åtminstone inte med flit eller som jag kan komma ihåg) och har heller aldrig haft problem med den här scenen förut, men shit, alltså. Stackars kille – han fick så dåligt samvete.

Och jag? Jag totalkraschade. I en liten hög mitt i klassrummet. Vi fortsatte repetera och när jag skulle sitta på scenen, i skymundan, grät jag så att snoret rann. Fulgrät, verkligen. Kunde inte sluta. Vår koreograf (världens sötaste kvinna) upptäckte mig och fick ut mig ur klassrummet. Inne på toaletten var det bara att försöka samla mig så mycket att jag skulle kunna göra klart repetitionen.

Alla märkte det, så klart. Jag fick gå hem lite tidigare än tänkt. Mina klasskompisar var så söta mot mig, de hjälpte mig. Men det gick inte att skaka av sig känslan av att något är fel. Hemma i sängen kraschade jag igen. Trött, ledsen och deppig. Jag längtar tills den här föreställningen är över. Den är lite för närgången för min smak. Hur mycket jag än försöker kan jag inte skaka av mig känslan av att vara trött och orkeslös.

I dag fick jag chansen att ta revansch. Det är fortfarande jobbigt, men idag kunde jag använda min ilska och vända det till något positivt. Det blev en väldigt bra genomspelning och jag tror att det blir en riktigt bra uppsättning. Men ack, så glad jag blir när skiten är över.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s