… eller årets ”Hur Jag Anmälde Mig Till Årets NaNoWriMo Fast Jag Inte Skulle”-inlägg.
Japp, det hände. Tyvärr. I år igen. Jag är anmäld till Nano ytterligare ett år och hoppas på min sjunde raka vinst, men det kommer att bli förjävligt svårt (och ursäkta, nu svor jag visst).
Årets projekt blir antagligen en relationsroman (big surprise, there – not!) om ett par i trettioårsåldern som har svårt för att få barn naturlig väg. De kämpar sig igenom den ena behandlingen efter den andra, bara för att få ett nesligt minustecken på provstickan varje gång. Jag vet ännu inte om det blir en solskenshistoria, det får jag väl se.
Det känns märkligt att börja planera en vuxenroman. Mina domäner är de sena tonåren, inte par i trettioårsåldern med fertilitetsproblem. Om något brukar mina karaktärer oroa sig för att de ska bli gravida, inte att de vill bli det. Men det här är något som jag verkligen tror att jag kan skriva något om. Inte för att jag själv har det här problemet (såvitt jag vet, har aldrig provat att bli gravid) men för att barnlängtan är något som många kvinnor (inklusive jag själv) känner av då och då. Så det här blir en annan vinkel, en utmaning. Att släppa taget om gymnasiet/sex för första gången/tonårsrelationer och ta steget in i vuxenvärlden med fasta jobb, CSN-skulder, banklån, äktenskap, sex och barn. Det kan bli roligt och riktigt svårt.
Problemet med att skriva om ett ämne som ofrivillig barnlöshet är att det finns så mycket research att göra. IVF, FET, äl, BIM… förkortningarna haglar på hemsidorna och jag sitter mer och mer på wikipedia. Men jag har grunden klar för mig och under vecka 42 (min höstlovsvecka) får jag väl sätta mig ner och planera ut romanen kapitel för kapitel. Det måste jag nog. Jag måste nog också planera de olika stegen i deras process väldigt noga och se till att allt (nåja, nästan allt) stämmer.
Arbetstitel och omslag är redan skapat. Har redan bestämt namn och ålder på huvudpersonerna. Börjat leta efter musik som passar. Har bestämt PoV (point of view) och den här gången blir det i första person presens. Japp, ni läste rätt. Jag-form i presens. Det blir nog bra så snart jag hittar Linneas röst (FMC, jaget).
Mer information dyker upp på bloggen när november kommer närmare. 🙂
Saras bokhylla 