NaNoWriMo 2013 – klara, färdiga, gå!

Så är dagen äntligen här. Det är kvällen före första november, kvällen före NaNoWriMo startar. Det är lite mindre än fem timmar kvar till midnatt och jag tänkte att jag skulle sätta upp lite mål för årets utmaning. Allt eftersom åren har gått (2007-2012) har jag kunnat skönja ett mönster för hur jag överlever NaNoWriMo. Så därför tänkte jag försöka utmana mig själv lite extra:

1. Skriva 50 000 ord. Ja, det låter väl ganska självklart, eftersom det är det som är själva utmaningen. Men ändå. Skriv 50 000 ord och sätt sista punkten för 8an. Min musa föreslår att jag sparar allra sista scenen till sist i månaden. I like the idea. Har jag (o)tur blir det mer än 50k. Om 8an blir klar före ordmätaren når 50k blir det ett nytt projekt som gäller (eller så skriver jag bara om 4an till jag-form, det går det också).
2. Skriva varje dag. Om det så är fem eller femtonhundra ord, skriv lite varje dag. Tappa inte gnistan. Målet är att skriva the daily quota (alltså 1667 ord/dag) varje dag, men av erfarenhet vet jag att det inte händer. Målet är att skriva minst 25 dagar av 30.
3. Nå 10 000 (eller mer) före söndag kväll. Jag har sådan lyx att jag är ledig fre-sön den här veckan (1-3 november) och jag tänker lägga en rejäl buffert för att inte få panik eller hamna efter nästa vecka. Helst 15 000 eller 25 000, men jag ska vara realistisk också. 2011 gjorde jag 10k på dag 1, det vore awesome om det gick i år också. 🙂
4. Försöka vara strikt med PoV. Efter Binas testläsning fick jag verkligen upp ögonen för hur jag skuttar runt i PoV som en galning. Så jag tänker försöka vara superduperüberstrikt och inte låta texten springa i väg med mig.
5. Skriva i jag-form. Detta är en extra-utmaning, skulle jag välja att skriva om 4an till jag-form. Jag tror att det är vad manuset behöver, plus att det hjälper en del med PoV-problemen där också. 😉

Jahapp. Då kör vi då. Mindre än fem timmar kvar. Jag heter Zahra på NaNoWriMos forum om någon vill adda mig. 🙂 Lycka till alla ni som skriver i år. Det lär bli superkul och awesome! 😀

Och här är lite extra inspiration för alla wrimos därute. ALL CAPS – The Nanowrimo Song.

En vecka senare

Hoppsan, en hel vecka har gått sedan jag skrev sist. Det har hänt en hel massa, både roliga saker och vanliga, lite tristare saker. Vardag, helt enkelt. Det enda jag vet är att jag just nu är så trött att jag nästan somnar vid tangentbordet. Så jag går och lägger mig nu och hoppas på ett mer intressant inlägg i morgon. 😉

Dessutom har jag inte skrivit ett ord på något manus eller gjort något intressant. Har inte ens tittat på NaNoWriMos forum på hela veckan. Antar att min kreativa sida har legat lite i dvala när det blev stressigt i skolan.

Hur får man besökare?

Ett kort, kort inlägg blir det, för jag halvsover redan. Lång dag, men skön dag. Nu är höstlovet över med buller och bång, grå himmel, ösregn och fleecetröjor. Önskar mig verkligen en hoodie i fleece. Eller en kroppstemperatur på mer än 36,5 grader. Allt för att inte frysa.

Hatar verkligen att frysa.

8an ligger just nu på 84,5k – och där lär den nog ligga tills Nanowrimo börjar nästa fredag. I stället läser jag bloggar, recenserar böcker och övar på operaarior.

Min recension på Lova här i fredags har gjort att jag har 59 träffar (40 besökare) på bloggen bara i dag. Är recensioner tricket för att få besökare? Eller vad vill DU läsa om på den här bloggen? 🙂

En smakebit på søndag: Rapsbaggarna

 En smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Tanken är att du delar med dig, ett litet smakprov, på den bok du läser just nu, så att vi alla kan få ta del av en massa trevliga boktips. 

Veckans smakprov kommer ifrån trivselromanen Rapsbaggarna från 2005, skriven av Karin Brunk Holmqvist (som också har skrivit Potensgivarna, Villa Bonita, Sirila gentlemän sökes, Rosa elefanter mfl). Citatet är hämtat från sida 9 (i pocketversion):

Kylskåpet brummade som en rakapparat, ett sövande och genomträngande ljud. Flugorna gjorde enträgna loopar runt mjölkförpackningarna men i övrigt var allt tyst och stilla i köket.

Vad jag fastnat för i den här boken (har inte läst något av Brunk Holmqvist tidigare) är konsten att beskriva något helt vanligt och ganska trist (som ett kök) men ändå få det att låta spännande. Konsten att få ingenting särskilt att låta som hur mycket som helst. Har inte hunnit läsa mer än några kapitel i Rapsbaggarna, men om resten av boken är på samma sätt kan det här bli en lektion i miljöbeskrivning. 🙂

Att tveka

Sedan tvekar Simon på vägen in i vardagsrummet. Han står kvar på hallgolvet, väntar. 

”Vill du inte komma in?”

”Jo, men …”

Simons röst är hes.

”Jag vill inte att du ska känna dig tvingad.”

 

Detta korta citat är från 8an, en scen jag skrev tidigare i dag. Den utspelar sig mellan Simon och en annan av karaktärerna, och när jag skrev den kom detta fram, något jag inte hade räknat med. Inte förrän jag skrev ”Jag vill inte att du ska känna dig tvingad” insåg jag att precis den lilla biten hade saknats. Det var som om polletten trillade ner. Simon vill inte tvinga in X i något. Han vill verkligen inte tvinga X till något, för då kan allt gå om intet. Kapsejsa. Och då insåg jag en helt annan sak också.

Att ordet tveka kan betyda så mycket i en mening.

PS. Det var ju också trevligt att scenen slutade på 1 036 ord. 🙂

Recension: Eva Ludvigsen – Lova

 Lova – Eva Ludvigsen

Lova är Eva Ludvigsens debutroman och har utgivits på frank i maj 2013. Jag har läst den i pocket (303 sidor). Betyg: 4/5

Att något gått snett i Lovas liv står klart när hon hoppar av en buss mitt ute i Australiens ödemark. Hon vet inte var hon är eller vad hon ska ta sig till. För att skingra tankarna tar hon jobb på en fårfarm. Medan hon gör allt hon kan för att dölja sin rädsla för både kossor, spindlar och prat om Sverige blir traktens veterinär, Chris, förälskad i den mystiska svenskan från Uppsala. Tillsammans med vännerna på Undurraga Farm hittar Lova tillbaka till sig själv och den hon vill vara. Men finns det även plats för kärlek i hennes liv? Och kan den stora kärleken verkligen övervinna allt?

Lova är en berättelse om våga gå sin egen väg. En varm roman om vägen till den stora kärleken.

Citatet och bild kommer från Adlibris hemsida. Formgivning av Jan Adsjö.

Varför jag plockade upp den här boken: Det har talats mycket om den på en rad bloggar. Jag läser själv Eva Ludvigsens blogg dagligen och blev nyfiken. När den sen stod inom räckhåll för mig på Akademibokhandeln inne i stan kunde jag inte låta bli.

Motivering till betyget: Boken får 4 av 5. Det är en bra story, men ibland saknar jag lite bakgrundshistoria. Varför tycker inte Lovas familj om henne lika mycket som brodern? Varför gillar de Niklas så mycket? Sedan gillar jag stämningen på Undurraga Farm, personerna. Det blir dock en del luckor i informationen, men inget som stör. Språket flyter ganska fritt. Läste ut boken på drygt en dag.

Jag rekommenderar den här boken till alla som läser feel good-romaner. Väntar otålmodigt på att Här och nu, Ludvigsens nästa bok, ska släppas. Som tur är kommer den 2014. Jag tror att 2014 blir ett riktigt bra bokår. 🙂

Bokbloggsjerka: Författare vi beundrar

Fredag! Och helg, vilket innebär att det är dags för bokbloggsjerka igen! Den här veckan ställer Annika en sån där fråga vars svar kan pågå i evigheter. Så jag får väl begränsa mig lite. 😛

Finns det några författare som du tycker sticker ut (eller som du beundrar mer än andra) när det gäller deras sätt att skriva?

Ja, det finns ju en del att välja mellan. Jag har alltid läst i stora mängder och råkar ut för den ena bra boken efter den andra. Så här kommer helt enkelt de författare som jag inte kan leva utan (och jag ser till min förtvivlan att de är åtta stycken):

 

J. K. Rowling På den tiden hon skrev Harry Potter-böckerna var Rowling en av de allra bästa. Jag älskar fortfarande hennes böcker. Okej att hennes karaktärsutveckling kanske inte alltid är lysande, men sättet att kunna lägga ut ledtrådar och sedan lösa dem en efter en i de sista två böckerna och att in i det sista hålla osäkerheten uppe (vem ska vinna kriget?) gör att jag verkligen beundrar henne. Det är svårt att skriva en så stor serie och kunna svara på alla frågor som uppstår under tiden.

Diana Gabaldon Hennes historiska serie om Claire och Jamie fick mitt hjärta att bulta hårt för sisådär en tio år sedan när jag började läsa den. Det kommer fortfarande nya böcker och jag tycker fortfarande lika mycket om serien. Hennes sätt att beskriva handlingar på, personers rörelsemönster, att hela tiden få handlingen att rulla framåt, att få historien att kännas så levande…. Det är det jag beundrar mest hos henne. Hon rör sig i 1700-talets England så självklart. Det är nästan som om hon varit där.

Sara Kadefors Jag har bara läst Sandor slash Ida, men vilken ungdomsroman det är! Undermedvetet tror jag att detta är romanen som jag försöker efterlikna i mitt eget sätt att skriva. Jag älskar den, har läst den minst tjugo gånger och den är fortfarande lika bra. Så bra, att jag vågar inte läsa något annat av Kadefors med risk för att bli så fruktansvärt besviken.

Liza Marklund Här är det Annika Bengtzon som gäller. Marklunds sätt att driva handlingen framåt med korta, koncisa meningar har jag varit imponerad av sedan Sprängaren kom som pocket. Serien läser jag om med jämna mellanrum. Synd att det bara kommer en bok till (det ska bli elva böcker och Marklund har just släppt den tionde).

Hrm, bara kvinnor på listan än så länge….

Simona Ahrnstedt Tja, ni som läst bloggen på sista tiden kan ju inte ha undgått hur jag föll head over heels in love med Simonas böcker. Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag älskar med dem – men det kan vara något med miljöerna, personbeskrivningarna, tempot … eller bara alltihop. Historisk svensk kärlek när den är som allra bäst.

Ayn Rand Ryskan som flyttade till USA och blev känd för sin filosofiska thriller Och världen skälvde (Altas shrugged) som kom 1957. Den handlar om hur kapitalismen tar över USA och sänder landet ut över ruinens kant. Ett monsterverk på 1220 sidor, men helt fantastisk. Alla hennes böcker är djupa som få men rysande bra.

En man på listan, kanske? När som helst nu…

Haruki Murakami Japanen som alltid står i kö till Nobelpriset i litteratur fick tyvärr finna sig i att Alice Munro knep priset från honom i år. Men hans böcker, en märklig blandning av sci-fi och övernaturliga element, är helt fantastiska. Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen hör till mina absoluta favoriter.

Sylvia Day Med risk för att bli utbuad så kommer Day som den sista på listan. Med hennes serie Crossfire utmanade hon Fifty Shades of Grey-böckerna rejält. Crossfire-serien har allt – en historia, svindlande hett sex och djupa dalar. Där finns tre böcker än så länge, med löfte om fler.

Sedan älskar jag också George R. R. Martin, Charlaine Harris, Johanna Lindbäck mfl. Men jag kan ju inte fortsätta det här inlägget i all evighet. 😉

83k

Så mycket ligger 8an på. Nästan 83 000 ord. Den är lång, men den är dessutom inte färdig ännu. Jag tror att den stannar på runt 120-130k. Sedan ska det redigeras ner till max 75k, eller så blir den två romaner.

Nu måste jag bestämma mig om jag vill skriva klart 8an under årets Nano, vilket innebär att jag är rebell i år. Det gör mig inte så mycket, för detta är mitt sjunde Nano och jag har aldrig varit rebell tidigare. Eftersom 8an är min tredje roman i Och sedan föll regnet-serien som är skriven under ett Nano känner jag att det är passande om jag avslutar serien under ett Nano. Jag orkar egentligen inte börja på något nytt, för det känns som om min fantasi just nu går till allt annat utom den där lilla biten av min hjärna som försöker komma på nya historier att skriva.

Det finns så många delar av Och sedan föll regnet-serien som jag kan skriva under november. Så många brottstycken och extra scener. Jag kan gå in i ett redan existerande verk och skriva till. Sedan får jag redigera om alltihop – från början  till slut. Men jag tror att jag ska skriva klart 8an.

Fjärde gången gillt?

Om inte annat har jag ju Simon, Anton och Maria att luta mig mot. Mina två nya karaktärer (Simon och Maria) har rört runt i grytan rejält och Anton har bara aldrig fått sin historia berättad ordentligt. Det är väl dags nu.

Lugnt och avslappnat

Vet ni, livet som 25 är inte helt tokigt i alla fall. Jag har haft en riktigt fin dag och TACK till alla er som har gratulerat mig på födelsedagen! 🙂

I dag har jag tagit det lugnt och skönt. Har ätit lunch ute med mina föräldrar, ätit middag hemma med familjen, fått min nya telefon i födelsedagspresent, fått köpt lite nya böcker (bland annat Eva Ludvigsens Lova som ska bli så spännande att läsa!) och skrivit lite. Pratat i telefon med en väninna som jag inte hörts med på två månader.

Och nu ska jag skriva lite till innan jag måste gå och lägga mig. På det stora hela: en riktigt skön födelsedag. 🙂

Sista inlägget som 24-åring

Jepp, det blir det här inlägget. Om några minuter (när det blir den 16e) blir det officiellt min 25-årsdag. Shit, tjugofem år. Är jag då där jag vill vara vid tjugofem års ålder? Är jag så smal och snygg och vällyckad som jag önskade att jag skulle bli när jag var 15 och livet sög?

Nja, vi tar det med måtta, va?

Smal är jag inte och lär väl aldrig bli, men jag har lärt mig att acceptera min kropp för det den är. Har också lärt mig att jag kan påverka hur jag ser ut genom hårt arbete. Snygg … Beauty is in the eye of the beholder, som det heter. Har lärt mig att acceptera det med. 😉 Vällyckad … tja, jag har inte fått någon bok publicerad och har heller inte blivit höjd till skyarna som Sveriges nästa stora operastjärna.

Något ska man väl ha att jobba för tills man är trettio. 😛

Men – handen på hjärtat – jag känner mig ganska lyckad i alla fall. Jag har en egen lägenhet i Köpenhamn. Jag har en kandidatutbildning med toppbetyg och har påbörjat min drömutbildning. Det går ganska bra där.  Jag skriver fortfarande. Jag har börjat träffa någon, kanske blir det till något. Jag har fina vänner och bekanta, en underbar familj, den sötaste hunden ever och härliga kollegor. Jag har ett extrajobb. Jag har bott hemifrån, först tre år i Vadstena, och nu i 2 1/2  år i Danmark, utomlands, dessutom. Jag har körkort. Kort sagt – jag är faktiskt precis där jag vill vara när jag blir 25. Och tur är väl det, för nu är det bara fyra minuter kvar.

Så, mina kära bloggläsare, godnatt från en snart 25-åring. 🙂

Om förvirrande PoV

Jag hittade alla de handskrivna texterna från i somras och läste igenom dem innan jag gick och lade mig. Där finns en del okej saker, en del skit, en del som går att redigera och en twist i handlingen som är helt briljant. Sedan hittade jag ett helt förhållande som måste utforskas. Egentligen skulle hela 8an kunna delas in i 5 delar:

1. Tess
2. Tristan
3. Adrian och Simon
4. Anton
5. Slutet

Det skulle faktiskt vara en bra övning i PoV. Det fick jag kritik från testläsare Bina när hon gick igenom 2an. För många PoV i luften samtidigt. Det är ju så jag skriver! Förvirrat och irrationellt. Nej, så sa hon inte. Men det finns helt klart ett perspektivproblem i den här serien. Jag borde reda ut det, en gång för alla. 

I ögonblicket är jag fast i skrivmani-land. Kanske blir det här en bra skrivdag. 🙂

500 ord!

Höstlovets första dag är över.  Jag har fått gjort en del av det som stod på min checklista för veckan. Tvättat, postat ett brev till Finland,  beställt ny mobiltelefon som kommer på onsdag eller torsdag, bestämt träff med flera vänner och slutligen köpt en fyll-i-bok som heter ”Min roman; en steg för steg guide till att skriva en roman”, som jag har haft ögonen på sedan i somras. Den verkar lite lagom knasig för att kunna fungera för mig. Jag har svårt för skrivövningar och guider, men den här innehåller lite mer annat också. Skriver mer vettigt om den när jag har börjat använda den.

Har skrivit runt 500 ord på 8an. Fyllt i luckorna i vissa kapitel. Inte mycket, men lite. I morgon ska jag sitta och fylla i luckorna i planeringen, så att jag vet vad jag ska göra härnäst. Och så ska jag leta reda på allt det som jag handskrev i somras. Det ligger någonstans i min resväska. 😉

Dags att sova! Godnatt, kära bloggläsare. 🙂