Nu såhär i efterdyningarna av både Stockholm och Copenhagen Pride i kombination med händelserna i Ryssland har debatten om LGBT blossat hetsigare än någonsin. I teaterns och operans värld är homosexualitet vanligt. Jag känner många som är lagda åt olika håll och måste säga att jag inte bryr mig ett spår om vem de älskar, så länge de är lyckliga. Men det är klart, när deras rättigheter hotas blir jag arg. Vem har sagt att de inte har rätt att älska vem de vill, få barn när de vill, få resa vart de vill, få gifta sig när de vill och var de vill? Så fort det handlar om vänner som behandlas dåligt tror jag att man har lättare för att ta till sig vad som händer, men jag stöttar LGBT-rörelsen till 100 procent och inget mindre. Själv är jag heterosexuell och har aldrig behövt försvara min kärlek för någon. Jag tycker att alla ska få ha det så. Ingen ska behöva försvara vem de älskar.
Jag läste den här krönikan av Kakan Hermansson tidigare i dag och blev riktigt arg och ledsen. Varför ska det vara så här? Har inte alla människor lika rättigheter? Vad finns det som gör att en LGBT-persons kärlek inte är lika vacker som någon annans? Varför måste man sätta en rubrik på kärlek? Okej att det kan vara mer komplicerat om två samkönade personer ska ha barn, men helt ärligt, det är problem som man kan komma över. Alla människor ska ha lika rättigheter.
Saras bokhylla 