Tid till eftertanke

Ni som har följt den här bloggen ett tag har knappast kunnat missa att jag pluggar till sångerska. För er som är nytillkomna eller som har helt missat den delen av mig kan jag berätta att jag pluggar till operasångerska. Som extraknäck är jag fast anställd i en kyrka i Köpenhamn och sjunger till alla gudstjänst – dop, begravningar, bröllop, högmässor – ALLT. Det är bra pengar och så får man lite välsignelse då och då. Inte så tokigt.

Men det är också en tid till eftertanke. Ett exempel på det fick jag i dag. Hela den här dagen har varit lång och omständlig. Upp tidigt och ha lektion kl. 9 för att sedan i väg till kyrkan kl. 12:30, tillbaka ut till operan för undervisning mellan 14-17:30 och sedan repetition mellan 18-21. Små marginaler, lång dag, helt enkelt. Mycket lätt att klaga över att behöva cykla fram och tillbaka tvärs över stan när det regnar. Men i dag fick jag verkligen äta upp mina egna klagoord. Jag har ingenting att klaga över. Det hade kunnat vara så mycket värre.

Det var en begravning jag skulle sjunga till i dag i kyrkan. Den avlidne var en man, 52 år gammal, som efterlämnade tre söner i åldrarna 10-18 och en hustru. Han var medlem i någon form av orden och hade avlidit av en sjukdom som hade gjort honom väldigt sjuk i slutet av hans liv, rullstolsburen största delen av tiden.

I vanliga fall brukar sångarna inte lyssna på griftetalet. Vi står uppe på orgelläktaren och kan enkelt smita ut och dricka kaffe under tiden. Det kan verka kallt, men annars kan man inte ta sig igenom alla gudstjänsterna utan att bryta ihop. I dag gjorde vi inte det. Vi satt kvar och lyssnade, sjöng en psalm, lyssnade igen. Allt var fint – eller helt okej, i alla fall – tills det är dags att bära ut kistan under utgångspsalmen. Orgeln går i gång med en långsam, sorglig adagio-sats som liksom krönte begravningen.

Mannens två äldsta söner, ca 15 och 18 år gamla, skulle hjälpa till att bära ut kistan. Den äldre sonen såg stoisk ut, gick rakt i ryggen nerför mittgången med blicken fäst någonstans i fjärran. Men den yngre sonen …

Mitt hjärta brast nästan. En kille, högst 15 år gammal, i slitna blåjeans och ljusblå t-shirt, bär ut sin fars kista. Han gråter så mycket att han knappt ser vart han ska gå, han torkar hela tiden bort nya tårar och snubblar vidare ner för gången. Snörvlar. Bakom kistan går mamman med yngsta sonen, som också gråter. Församlingen gråter också, fullvuxna karlar som torkar bort tårarna innan de rullar ner i mustaschen. Kyrkorummet ligger i skumrask, utanför regnar det. Det ligger blommor över hela mittgången, små färgglimtar i en annars grå värld. Sorgen ligger så tung att man nästan kan ta på den.

Det har varit en tung begravning, det känns i kyrkorummet. Det känns i kroppen. Det känns i hjärtat. Den där stackars pojkens sorg gick rakt in i kroppen på mig och fick mig att verkligen skämmas. Så mycket som jag klagar över småsaker. Aldrig har jag behövt bära min fars kista nerför mittgången när jag var femton. Jag hoppas slippa det på många, MÅNGA år framöver. Det blev verkligen tid till eftertanke, den där begravningen.

3 thoughts on “Tid till eftertanke

  1. Ninna skriver:

    Jag är förvånad över att sönerna bar kistan ut. Är det vanligt i Danmark? Tycker det verkar grymt! Sorgen och saknaden är väl stor nog ändå.

    • Sara Swietlicki skriver:

      Man brukar bära ut kistan, men om det är vanligt att det är sönerna vet jag inte. I Sverige är det ju oftast begravningsbyråns anställda (eller vem det nu är) som gör det.
      Antar att sönerna själva ville. Det är en fin handling, men jag vet inte om jag skulle orka med det utan att bryta ihop.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s