VI har alla haft problemet. Du vet att du har ett mästerverk inom dig (eller ja, något som möjligtvis kan publiceras och locka läsare) men du kan bara inte få ner den där första, magiska meningen. Allt stannar upp. Hur ska du börja? Ska du börja mitt i berättelsen, i en dialog? Eller ska du ta det från början? Ska din första meningen vara ödesmättad eller lite lätt avskalad?
Börja inte med vädret, har jag hört flera gånger. Skriv inte ”Det var en solig men kall vårdag när …” för det är inte ett spår intressant. Såvida inte solen innebär att isen i sjön börjar spricka upp och ett lik flyter i land. Men vad sjutton ska man börja med? Huvudperson framför spegeln är också a big no-no, tydligen.
Jag brukar börja mitt i berättelsen. Och nej, inte så att jag slänger in läsaren mitt i en pågående handling i kapitel ett, utan att jag börjar skriva mitt i berättelsen, typ i kapitel 17 eller något. Tillräckligt långt in för att slippa den där jobbiga startsträckan men för att ändå inte tappa styrfart mot slutet. Jag vet att en del av er sitter och skakar på huvudet nu. Men vadå, tänker ni, det blir ju ändå den där första meningen som ska ner på pappret/skärmen innan man kommer igång.
Jag fungerar inte så. Om jag vet att jag börjar i kapitel 17 vet jag att jag har 16 kapitel på mig att räta ut eventuella frågetecken. Jag behöver inte ta styr på allt som har hänt/ska hända. Om jag har en scen som jag vill skriva och den råkar ligga i mitten, so be it. Då skriver jag väl den då. Först.
Jag är inte ett fan av prologer, men trots det brukar de flesta av mina böcker innehålla dem. Lustigt nog. De tillför egentligen inte någonting, så därför stryks de ganska snabbt i redigeringsprocessen. Men ibland – bara ibland – har jag lust att behålla dem. Som i 2an (Bara för Terese). Där funderar jag på att låta prologen & det första stycket vara det här:
Jag orkar inte länge. Förlåt. Det känns som om all min tid går åt till att hålla huvudet ovanför ytan, till att inte drunkna. Jag orkar inte längre, jag har försökt så länge jag kan. Jag ger upp.
Snälla, förlåt mig. Förlåt! Jag älskar er.
Nej, jag vet inte än. Jag är inte säker. Det här stycket ligger vanligtvis en bra bit in i boken, nästan i slutet. Det borde ju inte vara så förbaskat svårt att få till en bra mening att inleda en roman med. Jag tror att en första mening är liksom första intrycket av en person. Du är blixtsnabb med att forma dig ett intryck av en ny person. Samma gör du när du läser. Första stycket är viktigt för en boks överlevnad. Men varför ska det vara så svårt??
Jag måste nog sätta mig ner och komma på en drös inledningsmeningar till 2an. Eller 4an, för den delen.
Jag återkommer.
Saras bokhylla 