Bokbloggsjerka: Vilket land regerar i din bokhylla?

 Så var det lördag och dags för bokbloggsjerka igen. Det är inte klokt vad veckan har gått snabbt! Jag har hunnit med en del den här veckan, men det känns ändå som att helgen liksom hoppade på mig. Efter att ha jobbat i dag och ska jobba i morgon förmiddag tar jag vara på lugnet och läser lite, skriver lite och ser en film. Ringer några samtal, bestämmer möte med olika personer. Försöker vara effektiv mitt i det ineffektiva. Det går ganska bra. Ibland poppar det upp en scen eller en idé som jag får tvinga undan. Får ta hand om det senare.

Men jag glömmer mig. Tillbaka till jerkan! Den här veckan ställer Annika  frågan:

 Om du skulle göra en snabb inventering av din läsning vilket land skulle då väga tyngst?

Det beror på. Om jag läser på originalspråk är det förvånansvärt mycket litteratur från USA och England som ligger i toppen, med Sverige på tredje plats. Men om jag läser på svenska kommer författarna inte alltid från Sverige utan ifrån hela världen. Lustigt nog blir det så att mycket av ungdomslitteraturen är på svenska, medan fantasy/historiskt/annan litteratur är på engelska. Förr läste jag mycket på tyska, men det har försvunnit igen… 😉

Så, listan blir som följer:

1. USA
2. England
3. Sverige

Hur ser den ut hos dig? Följ gärna länken till Annikas hemsida och läs svaren hos de andra som gör veckans jerka.

Prioriteringar

Har i dagarna fått tillbaka kommentarer på 2an från min testläsare, duktiga Bina. Hon har gjort ett hästjobb och har skrivit sida upp och sida ner med kommentarer. Och så många frågor och påpekanden! Bättre testläsare hade jag inte kunnat få, konstruktiv kritik är det bästa!
Så, nu ska jag bara ha tid att sätta mig ner och göra något åt manuset också. Det lutar starkt mot att jag inte tänker vara med i NaNoWriMo i år, även om jag verkligen vill. Jag måste verkligen lägga krut och energi på rätt saker i höst och just nu är det nog sången och utbildningen.

Men nu ska jag ta en kaffe med min far. Tydligen skulle han till Hamburg med ett tåg från Köpenhamn, men det första tåget var inställt och då ringde han mig. 🙂

Bokbloggsjerka: Standalone eller bokserier?

Så var det helg och återigen dags för Annikas bokbloggsjerka. Den här veckan är frågan:

 Läser du helst standalones eller bokserier?

 

 

 

 

Usch, så svårt det blev helt plötsligt. Naturligtvis finns det vissa böcker som jag hett önskar vore första boken i en serie. Sedan finns det vissa serier som man önskar hade slutat efter första eller andra boken. Själv skriver jag oftast i serier. Dels för att jag har svårt att begränsa mig till en bok och dels för att jag älskar karaktärerna (som i Och sedan föll regnet, där mina karaktärer aldrig kan hålla käften!). Det handlar ju mycket om att en författare har kunnat hålla liv i en bok hela vägen till sista sidan. I de böcker där jag hungrigt läser sista sidan och känner en stöt av sorgsenhet och nästan ångest över att den är slut, där hade jag velat ha en serie. Men det är väl som med allting annat – vissa historier har ett naturligt slut efter drygt 400 sidor. Andra behöver 2 400 sidor för att komma till sista punkten i manuset.

I slutändan är jag galen i serier. Jag läser ganska snabbt och kan lätt läsa en ”normal” pocketbok på några timmar, om tiden finns. Därför älskar jag att kunna återkomma till en författare och karaktärerna, för att få se hur det hela slutar. Det blir en längre förälskelse. 🙂

Recension: Simona Ahrnstedt – Överenskommelser

Har ägnat det senaste dygnet till att läsa Simona Ahrnstedts debutroman Överenskommelser från 2010, Damm förlag. En lagom lång, smaskig karamell till roman som suger tag i en och drar med en till en annan värld. Betyg: 5 av 5.

Köp den här och läs mer om Simona Ahrnstedt här.

(Baksidetext och bild lånad från Adlibris.)

Det är i december 1880 på Operan de möts för första gången. Hon Beatrice Löwenström som bor med sin farbrors familj och som lever ett hårt hållet konventionellt borgarliv. Han karismatiske Seth Hammerstaal, stadens mest omtalade ungkarl, en av Sveriges rikaste män som aldrig har levt sitt liv efter någon regelbok.
Efter den kvällen tycks de ständigt korsa varandras vägar i Stockholms societet. Seth fascineras av Beatrices intelligens, frispråkighet och hon liknar ingen annan kvinna han tidigare mött. Det dröjer inte länge förrän Beatrice och Seth inser att de är involverade i en mycket komplicerad men passionerad romans.
Men det finns planer och överenskommelser som personer i Beatrices närhet har avtalat planer som varken innefattar frihet, lycka eller Seth.

 

Detta är det första jag läser av Simona Ahrnstedt. Jag fick hennes senaste roman De skandalösa med posten i juni, en liten glad överraskning från Simona själv. Och fast den stod på läslistan hela sommaren är det först nu som jag hade möjlighet att läsa hennes första (av princip börjar jag ALDRIG med en författares andra eller tredje bok, det ska vara första romanen. Jag började läsa strax före sängdags igår kväll och läste 50 sidor i ett svep innan jag argt lade ifrån mig boken.

Hörde du det, Simona? Jag är arg på dig! Arg för att du har lyckats skapa en roman som fullständigt suger tag i mig och inte släpper taget förrän jag har läst ut den. Arg för att jag inte kunde lägga den ifrån mig. I en hel dag har den varit i mina tankar. Varje ledig minut (och varje minut då jag verkligen borde ha gjort något annat, typ skolarbete) hade jag näsan nere i den där förbaskade boken. För jag visste inte hur den skulle sluta! (Jag anade ju, men det är inte samma sak som att veta.) Och nu är jag så glad för att jag har dina två andra romaner att läsa under hösten. De blir som små ljusglimtar i tillvaron. Om jag kan hålla mig från att inte läsa de två andra böckerna på raken …

Så nä, arg är jag nog inte längre. Mest glad och tillfreds. Och väldigt glad för Beatrice och Seth. 🙂 Dessutom måste jag ju säga att jag är väldigt imponerad över hennes användande av Verdis opera Aida i starten av boken. Den hade urpremiär i Stockholm i februari 1880. (Naturligtvis märkte operanörden detta …)

 

EDIT: Uppdaterad 22/9 med mer information om Simona Ahrnstedt.

Åh jisses…

Blä, jag drunknar i sentimental sörja. Mina karaktärer skulle behöva lära sig att hålla inne en del känslor, man behöver inte sätta ord ALLT man känner… Det där med mental hälsa, alltså. Undrar om Tristan och Tess är normala människor egentligen.

Nåja, det är väl det redigering är till för. Scenen jag skriver just nu behöver en machete för att bli vettig. Men! Plus 2 213 ord i manuset 🙂

Ja, jag vill bli utgiven. Göra jobbet själv, säger du? Kanske…

Det där med att publicera själv. Jag har en vän som har gjort det, startat eget förlag och publicerat själv. Som inte ger sig, som gör reklam för boken och för sig själv överallt. Som orkar. Sen har jag en annan vän, som har publicerat via Recito förlag, litenupplaga.se. Hon har också en enorm drivkraft. Kan själv, gör själv. Vägrar låta sig bli nedtryckt i skorna.

Jag ser upp till sådana människor. Som orkar. Som vill så fruktansvärt mycket att de gör något åt saken. Jag är inte sådan. Inte riktigt, i alla fall. Jag tror att det är enklare för mig att gå genom ett förlag, att ha någon som säger åt mig vad som ska ske. Jag vet inte om jag är stark nog för att kunna ge ut på egen hand. Jag blir snart 25, jag borde ha tillräckligt på fötterna för att klara av det, men allt det ekonomiska, all marknadsföring med mera … jag blir mörkrädd bara jag tänker på det. Jag är bra på att marknadsföra min sång, men mitt skrivande? … inte så bra.

Hur ska man gå till väga? Handlar det bara om att ha skygglappar och inte bry sig om vad andra säger utan köra på i alla fall? Hjälp! Hur gör man?

(Säger författaren som inte är färdig med sitt manus ännu …)

 

När det är tungt att skriva

… för att det man skriver är tungt. Känner ni igen det? Jag satt just och läste igenom delar av 8an som jag skrev i somras, scener jag skrev som i en dimma, scener jag nästan inte minns, fattar ni hur märkligt det är? Jag märker hur magen drar ihop sig i en liten hård knut, jag vill fortsätta där någonstans men vet inte var jag ska börja. Hela 8an är en emotionell berg-och-dalbana med så djupa dalar att det hisnar i magen på vägen ner. Jag brukar inte bli påverkad av vad jag själv skriver, inte sedan jag skrev Till minne av dig år 2009, men just nu … 8an är svår för mig. Den är tung, den är tyngre än 1an, 2an och 3an ihop för allt som har hänt i de tre böckerna mynnar ut i 8an. Allt ställs på sin spets. Bråken är riktigt elaka, tunga, orden är vassa och ämnade att såra. Författaren står handfallen i mitten och undrar hur hennes karaktärer kan vara så lea (skånskt uttryck för ”elaka”) mot varandra. Hur i helvete blev det att Tristan från att ha varit en söt, oskyldig 17-åring i 2an kan bli en 27-årig driven man med en vass tunga och förvirrade känslor i 8an? Att Tess går från att ha varit 15 och osäker blir 25 och fullkomligt tvärsäker på allt utom det som verkligen betyder något – hennes relation med Tristan?

Och sedan föll regnet är vad jag skulle kalla mitt mästerverk, om jag någonsin har något. Här finns allt jag kan åstadkomma, samlat i en serie. Mina egna berg och djupa dalar. All min kärlek och mitt hat, samlat på 1 500 sidor. Jag vet inte vad jag ska göra just nu. Jag måste skriva klart 8an, bara för att få någon form av avslutning till mitt eget skrivande av serien, men det kräver emotionell stabilitet och det har jag inte just nu. Varje gång jag öppnar dokumentet vill jag gråta för att de står så djupt i skiten. Hur ska man ta sig upp från den där superdjupa dalen? Är kärlek tillräckligt ibland? Eller måste man faktiskt slita sig loss och gå därifrån?

Jag vet att 8an kommer att bli färdig. Kanske tar det ytterligare ett år innan den blir klar, kanske ytterligare två eller tre. Det spelar ingen roll. Så länge jag har Tristan, Tess, Marcus, Peter, Adrian, Joakim, Simon, Anton, Helena, Maria, Linn och alla andra sidokaraktärer kvar i mitt liv är jag lycklig. Kanske blir jag färdig så att första boken i serien kan publiceras (självpublicering) år 2017? Tio års arbete som mynnar ut i fyra böcker. Kanske. Tanken är överväldigande och helt underbar.

*öppnar upp dokumentet igen* Okej. Några hundra ord kanske. Några hundra ord till. Jag plockar fram min inspiration och sätter igång . God natt alla bloggare därute. Den här författaren ska få ordning på sin berättelse igen. 🙂

Lyssnar på just nu: Adele – Turning Tables

En snabb uppdatering från den långsamma

Uppdatering söndag eftermiddag:

Vad har jag gjort de här två dagarna? Plockat undan lite, sovit (mycket!!! minst 11-12 timmar per natt och fortfarande kan jag inte skaka bort känslan av feber i kroppen), instuderat körnoter och lyssnat mycket på repertoaren för att få en känsla för styckena, städat lite (med betoning på lite, jag ska ta itu med köket nu, tänkte jag) och sett fler BBC dokumentärer än vad som kan vara nyttigt. Det finns ju så många intressanta på youtube! Livsfarligt…

Samtidigt kan man ju hinna fundera mycket på en sådan här helg. Tyvärr inte skriva lika mycket, uppenbarligen, men jag har läst en del. Skönt att huvudet fungerar även om man är lite trött i kroppen. 🙂 Ska under veckan som kommer sätta mig ner och försöka reda ut 8an i huvudet. Förhoppningsvis kan jag komma förbi en sak som Tess gör som får mig att bli fundersam. Är hon verkligen en sådan typ av person?

Hrm. Förvirrad författare.

Bokbloggsjerka: Mina drömmars stad

Så är det återigen helg och dags för bokbloggsjerka hos Annika. Denna vecka är frågan:

Om du skulle skriva en bok skulle den i så fall utspela sig:

• i en stad?
• på landet?
• på en fiktiv plats?
• på havet?
• i framtiden?
• i det förflutna?
• i nuet?
• i Sverige eller utomlands?
• annat?

Ack, mina vänner, den här veckan var svaret väldigt, väldigt enkelt. Det handlar bara om att titta på var ALLA mina böcker utspelar sig (eller staden som de alla bygger på, i alla fall).

Lund, Skåne.

Jag är alltså uppväxt i Lund. Har bott där i 17 år av mitt liv. Älskar stan tills döds. Möjligtvis älskar jag Vadstena liiiite mer, men det skiljer inte mycket. Lund betyder så mycket för mig. Min fina hemstad. Boken jag skriver just nu (8an) utspelar sig i Lund mellan år 2014-2016. Det mesta (typ 99%) är geografiskt korrekt, det handlar oftast om några bostadshus som har flyttats eller ändrats för att passa in i historien.

Gud vad trist jag känner mig nu. Snacka om att skriva om vad du känner till. Problemet är att när jag började skriva på allvar hösten 2007 hade jag precis flyttat till Vadstena (som ligger utanför Mjölby/Motala/Linköping vid Vättern) och saknade Lund något hysteriskt mycket. Jag behövde en stad att förlägga handlingen till, en stad med ett stort sjukhus och där jag hade någorlunda styr på miljön eller kunde fixa det ganska enkelt. Först tänkte jag Linköping, men insåg att jag inte tyckte om stan. Det blev Lund, eftersom jag kunde beskriva platser och förändringar i stan på ett helt annat sätt. Och sedan har det liksom rullat på. Det är alltid enklast att använda Lund som förebild till alla andra städer jag skriver om. Kanske inte universitetet, domkyrkan eller sjukhuset, men resten. Stadsparken, torgen, kyrkorna. Jag menar, i 4an kan jag inte beskriva kyrkogården som Elias och Elina besöker lika detaljerat som jag kan beskriva Norra kyrkogården i Lund. I Lund vet jag var alla övergångsställen finns. Jag vet var gatlyktorna är (give or take), var grindarna är, var det är vanligast att man begraver olika folkgrupper, hur trafiken hörs, hur gångarna går, med mera. Och nej, jag är inte creepy. Men jag körde/cyklade förbi kyrkogården varje gång jag var på väg hem eller när bussen skulle in till stan. Jag kan berätta var busslinjerna kör i norra delen av Lund.

Alla sådana småsaker (ursäkta detta supermärkliga inlägg, det var sjukt rörigt alltihop) gör att jag kan skapa en mer naturalistisk bild av stan. Jag funderar på att ta bilder och lägga upp någonstans så att man kan gå rundvandring i berättelsens Lund, ungefär som när man kan ”gå runt” med Google maps. Skitcoolt, förresten. Jag kan säga var Adrian stannar med motorcykeln för att ta det där telefonsamtalet från Tess som han aldrig glömmer. Var Marcus och Tess dricker kaffe. På vilket fik i Malmö familjerna samlas under julen 2006 i 2an. Alla sådana småsaker som betyder så mycket men som man på något sätt tar för givet. Allt det kan jag ge min berättelse helt gratis.

Jag tror att jag fortsätter att använda Lund som inspiration. 🙂

Ledig helg

Helt plötsligt fick jag en ledig helg! Från att egentligen behöva jobba hela lördagen och delar av söndagen, fick jag nu helt ledigt. Jag fick visserligen avsäga mig jobbet till kollegor, men hellre det än att förstöra rösten. Så går det när man sjunger hela hela hela tiden. Ibland måste man pausa. 

Så helgen går till att städa lägenheten, tvätta lite, studera in körrepertoar (även om jag är tyst!), ta en promenad om vädret tillåter, skriva lite (!!!), blogga och läsa. Allra helst skriva, men det kommer väl. 🙂 

När folk har åsikter om vem man får älska

Nu såhär i efterdyningarna av både Stockholm och Copenhagen Pride i kombination med händelserna i Ryssland har debatten om LGBT blossat hetsigare än någonsin. I teaterns och operans värld är homosexualitet vanligt. Jag känner många som är lagda åt olika håll och måste säga att jag inte bryr mig ett spår om vem de älskar, så länge de är lyckliga. Men det är klart, när deras rättigheter hotas blir jag arg. Vem har sagt att de inte har rätt att älska vem de vill, få barn när de vill, få resa vart de vill, få gifta sig när de vill och var de vill? Så fort det handlar om vänner som behandlas dåligt tror jag att man har lättare för att ta till sig vad som händer, men jag stöttar LGBT-rörelsen till 100 procent och inget mindre. Själv är jag heterosexuell och har aldrig behövt försvara min kärlek för någon. Jag tycker att alla ska få ha det så. Ingen ska behöva försvara vem de älskar.

Jag läste den här krönikan av Kakan Hermansson tidigare i dag och blev riktigt arg och ledsen. Varför ska det vara så här? Har inte alla människor lika rättigheter? Vad finns det som gör att en LGBT-persons kärlek inte är lika vacker som någon annans? Varför måste man sätta en rubrik på kärlek? Okej att det kan vara mer komplicerat om två samkönade personer ska ha barn, men helt ärligt, det är problem som man kan komma över. Alla människor ska ha lika rättigheter.

 

Tid till eftertanke

Ni som har följt den här bloggen ett tag har knappast kunnat missa att jag pluggar till sångerska. För er som är nytillkomna eller som har helt missat den delen av mig kan jag berätta att jag pluggar till operasångerska. Som extraknäck är jag fast anställd i en kyrka i Köpenhamn och sjunger till alla gudstjänst – dop, begravningar, bröllop, högmässor – ALLT. Det är bra pengar och så får man lite välsignelse då och då. Inte så tokigt.

Men det är också en tid till eftertanke. Ett exempel på det fick jag i dag. Hela den här dagen har varit lång och omständlig. Upp tidigt och ha lektion kl. 9 för att sedan i väg till kyrkan kl. 12:30, tillbaka ut till operan för undervisning mellan 14-17:30 och sedan repetition mellan 18-21. Små marginaler, lång dag, helt enkelt. Mycket lätt att klaga över att behöva cykla fram och tillbaka tvärs över stan när det regnar. Men i dag fick jag verkligen äta upp mina egna klagoord. Jag har ingenting att klaga över. Det hade kunnat vara så mycket värre.

Det var en begravning jag skulle sjunga till i dag i kyrkan. Den avlidne var en man, 52 år gammal, som efterlämnade tre söner i åldrarna 10-18 och en hustru. Han var medlem i någon form av orden och hade avlidit av en sjukdom som hade gjort honom väldigt sjuk i slutet av hans liv, rullstolsburen största delen av tiden.

I vanliga fall brukar sångarna inte lyssna på griftetalet. Vi står uppe på orgelläktaren och kan enkelt smita ut och dricka kaffe under tiden. Det kan verka kallt, men annars kan man inte ta sig igenom alla gudstjänsterna utan att bryta ihop. I dag gjorde vi inte det. Vi satt kvar och lyssnade, sjöng en psalm, lyssnade igen. Allt var fint – eller helt okej, i alla fall – tills det är dags att bära ut kistan under utgångspsalmen. Orgeln går i gång med en långsam, sorglig adagio-sats som liksom krönte begravningen.

Mannens två äldsta söner, ca 15 och 18 år gamla, skulle hjälpa till att bära ut kistan. Den äldre sonen såg stoisk ut, gick rakt i ryggen nerför mittgången med blicken fäst någonstans i fjärran. Men den yngre sonen …

Mitt hjärta brast nästan. En kille, högst 15 år gammal, i slitna blåjeans och ljusblå t-shirt, bär ut sin fars kista. Han gråter så mycket att han knappt ser vart han ska gå, han torkar hela tiden bort nya tårar och snubblar vidare ner för gången. Snörvlar. Bakom kistan går mamman med yngsta sonen, som också gråter. Församlingen gråter också, fullvuxna karlar som torkar bort tårarna innan de rullar ner i mustaschen. Kyrkorummet ligger i skumrask, utanför regnar det. Det ligger blommor över hela mittgången, små färgglimtar i en annars grå värld. Sorgen ligger så tung att man nästan kan ta på den.

Det har varit en tung begravning, det känns i kyrkorummet. Det känns i kroppen. Det känns i hjärtat. Den där stackars pojkens sorg gick rakt in i kroppen på mig och fick mig att verkligen skämmas. Så mycket som jag klagar över småsaker. Aldrig har jag behövt bära min fars kista nerför mittgången när jag var femton. Jag hoppas slippa det på många, MÅNGA år framöver. Det blev verkligen tid till eftertanke, den där begravningen.