I dag har jag skrivit 1 523 ord. På ett kapitel, som dessutom hade 1 060 ord i sig tidigare. Och kapitlet är inte klart än. Det är ett sådant där megalångt kapitel som innehåller så mycket viktiga punkter att jag måste dela upp det i olika bitar och (i slutändan) läses det som tre olika kapitel även om jag ser det som ett eftersom det utspelar sig under en och samma dag som jag skriver. Shit, vad 8an är komplicerad egentligen. Så nu ligger jag på 11 627 nya ord på 8an här i sommar. Ganska trevligt, faktiskt.
Vad jag ville prata om i dagens inlägg är inte fullt så komplicerat. Det handlar om 8an men också om förhållanden. En kort förklaring: Tess och Tristan, mina huvudpersoner, har genom seriens gång varit ihop av och till från 2006 till 2014 när de gör slut för gott. Två år senare börjar de något igen, men mer än så vet jag inte eftersom det är där jag är i berättelsen just nu. I berättelsen tycker jag att det är vackert att de har varit ihop så länge i ung ålder (de är 16 resp 17 när de blir ihop och 24 resp 25 när de gör slut). Det är ett tecken på deras kärlek, hur mycket man kan stå ut med som par.
I verkliga livet känner jag lite annorlunda. Jag känner ett par som blev ihop när de gick i sjuan. I dag, sex år efter gymnasiet, är de fortfarande ihop. Förutom ett litet avbrott under gymnasietiden har de varit ihop hela tiden. Även om de är jättesöta ihop och säkert kommer att hålla ihop ett ganska bra tag till (hoppas jag!) undrar jag om det är sunt? Om man har varit ihop sedan man var 13 och nu är 25, har man inte förändrats väldigt mycket som människa då? Är det samma kärlek, eller är det en ny? Är det nyttigt att vara ihop så länge med samma människa i den åldern?
Som ni märker är jag alltså ganska skeptisk till det i verkliga livet. Så varför tycker jag att det är superromantiskt när jag skriver och gärna utsätter mina små älsklingar för det? I Tess och Tristans fall räcker kärleken inte alltid till. Det blir mycket hätska bråk. Många hårda ord som de nog inte menar egentligen. Men hur är det i verkligheten? Kan man ”stå ut” med någon i så många ord när man är så ung? Eller kommer man förr eller senare att hitta en ny, mer ”vuxen” person?
Många frågor, få svar. Kanske någon kan hjälpa mig med en ny syn på saken?
Saras bokhylla 
Inte illa! Men de där frågorna – finns det några konkreta svar?
Jag har i vart fall inget att komma med, utan det är väl olika i varje enskilt fall. Inget är väl mer rätt eller fel än något annat. Tänker jag…
Nej, det gör väl inte. Men det är intressant att något jag tycker är lite underligt i verkliga livet är vackert i skönlitteraturen. Skev världsbild?
Nej det tror jag inte. Men jag undrar om det inte har att göra lite med att man skapar dem själv. Man gillar ju sina alster! Oavsett vad de gör!
Jag blev tillsammans med en kille när jag var 16 år och vi höll ihop tills jag var 21. Redan efter två år märkte vi att vi började växa ifrån varandra, men vi gav oss fanken på att det skulle fungera. Idag är jag äldre (och förhoppningsvis klokare 😉 ) och har den åsikten om att det inte är på riktigt när man blir ihop i sådan ung ålder. Det kan kännas bra när man är där uppe bland rosa moln, men människor utvecklas med tiden. Det är lite samma sak med kompisar, inte bara kärlekslivet. Vet inte hur många gånger jag bytt kompisar genom åren eftersom vi utvecklar nya intressen och hittar andra som tycker som jag gör.
Att du skriver om unga människor som har förhållanden är ingenting konstigt. De flesta har ju varit tillsammans med någon under högstadiet/gymnasiet och den första kärleken tror man alltid är den bästa (och ibland det enda man kommer få). Jag trodde att det jag och mitt ex hade var något extraordinärt och det var kanske därför vi båda försökte så hårt. Till slut kom vi dock på att det bästa vore att aldrig mer ses igen. Jag har inte läst något från dina böcker, men jag får den uppfattningen av att det är något åt det hållet du är på väg med dem?
Tack för ditt svar! Ja, något i den stilen. I korthet: De blir ihop efter att ha varit på g i två år, är ihop i sex år. Hon dumpar honom (han anar ingenting), sedan blir de ihop med andra och bryter kontakten. Två år senare träffas de och inser att gnistan finns kvar.
Men jag har ändå varit tveksam till det, klarar sig ett förhållande (från 16-17 år till 27/28 utan att man har förändrats alltför mycket som personer?