Veckans hurra!

Det skulle kunna bli så många ”Veckans hurra!” men om jag får välja blir det nog det här:

JAG HAR KÖPT EN TAKLAMPA!

För er som inte vet/minns har jag bott i egen lägenhet i 1 1/2 år – utan taklampa i något rum. I kök och badrum går det alldeles utmärkt, för där finns lysrör inmonterat. Men i hall och vardagsrum … svårt. Mycket svårt. Mitt sovrum är strunt samma – jag känner inte något behov av att lysa upp min sovalkov som är precis så stor att en 140×200 cm säng får plats. Men att inte ha ljus i vardagsrummet … det är ju där mitt matbord/skrivbord står. Där står soffan där jag skriver allt – även det här inlägget – och där jag rör mig mest. Men nu har jag inhandlat en underbar lampskärm och bokat tid med en elektriker som kommer nästa fredag och hjälper mig. För förutom att jag har 3 meter i takhöjd är jag sjukt oteknisk och livrädd för elektricitet. Så ja, jag väljer att lägga pengar på en elektriker. De ska ju också få lön. 😉

Så här ser lampan ut. Fin, va? 🙂 (Och nej, tyvärr är det inte min lägenhet på bilden ….)

Broste Copenhagen Zep Den kallas Zep och kommer från märket Broste Copenhagen. Den finns i tre färger, vitlaserad, bambu (bilden och den jag har) och svart. Den är i trä och väger inte alls mycket. Finns i storlekarna 38, 48 och 68 cm i diameter.

Så sjukt glad just nu! Det behövs ljus i en lägenhet, inte minst när man skriver/läser. Och nu – tillbaka till skrivandet av mitt ”hemliga” inlägg.

Bohemian Rhapsody

De senaste dagarna har förflutit i ren hast. Jag har flyttat tillbaka till Köpenhamn, gått på kräftskiva, haft en kompis boende hos mig i fyra nätter och två andra kompisar på besök över dagen. Jag har hunnit fixa nästan alla delar till mitt nya CSN-lån, hunnit städa lägenheten, bokat övningsrum till ett stort ensembleprojekt som går av stapeln de nästa tre veckorna, hunnit vara på Studierådgivningen (ungefär som kurator fast lite mer annat också, för att avsluta ett förlopp som pågick under den oerhört stressiga våren) och hunnit spela in körpartierna i Queens ”Bohemian rhapsody” från 1975 som ska användas till TV2 Zulu Comedy Galla 2013 nu om någon vecka. Tre timmar i studio och sjukt kul, gav även 1 000 DKK i betalning som användes till att köpa en ny taklampa (jag har bott i min lägenhet i 1 1/2 år utan att ha en ENDA taklampa, det ni!) och sedan har jag fått inloggningsuppgifter till Det Kongelige Teater (bara det, så coolt!) och slutligen har jag börjat så smått skriva på ett blogginlägg som jag har funderat på/planerat hela sommaren. Det borde dyka upp någon av de kommande dagarna. 🙂

Hoppas att alla ni andra har haft en trevlig vecka/helg/start på veckan, för det har jag haft. Om än ganska intensiv. Jag älskar Köpenhamn. 🙂

Jag viiiiiiill iiiiinte

Sitter mitt i en scen som är riktigt känslosam. Det här är på något vis tio år för mina karaktärer som får ett abrupt slut/uppbrott i en och samma scen. Alla är inblandade – Tristan, Tess, Adrian och Joakim. Indirekt även Simon, den nye karaktären, samt Anton och Peter. Och jag är … inte fast, det är inte rätt ord, men ovillig att fortsätta. Det tar emot och har gjort hela dagen. Jag vet att jag måste skriva den här scenen innan den försvinner från mitt huvud (där jag har skrivit på den i några dagar) och alla detaljerna blir suddiga. Men – jag – vill – inte. Snälla, låt mig slippa.

Äh, nu klagar jag igen. Det bästa är väl att bara sätta sig ner och skriva. Ni vet, lite gammal hederlig ”butt in chair, fingers on keyboard”. Så nu stänger jag av internet ett tag (typ en timme). Sen har jag väl förhoppningsvis fått skrivit lite på scenen innan jag somnar. Heja Spotify för inspiration!

Godnatt!

77k eller testläsa, någon?

8an har passerat 77 000 ord. Ännu inte klar. Funderar på hur jag ska göra. Ska jag acceptera att första utkastet till manuset blir på tok för långt (minst 100 000) eller ska jag dela upp berättelsen i två delar (som jag gjorde med ursprungsromanen) och på så vis sluta med 5 böcker i samma serie? Kanske enklare med det senare alternativet, men jag har inte lust med det. 5 böcker i stället för 4? Besväääärliiiigt.

Medan jag gnäller – tro nu inte att jag är på det minsta vis otacksam för att storyn växer. Jag älskar min berättelse och älskar att jag kan få ur mig ord på det här viset. Jag har bara en viss misstanke om att storyn slutar på 10 böcker om jag inte sätter stopp någonstans. Någon – ja, kanske till och med du, kära läsare – ska ju orka/vilja läsa alltihop och ha behållning av det.

Bäst att sätta stopp i tid. Så att någon vill läsa slutresultatet. 😉

Förresten: någon som har lust att vara testläsare till 2an? Det är första boken i Och sedan föll regnet, serien som 8an tillhör. Jag skulle behöva nya ögon på texten för att se var den brister i detaljer. Någon intresserad? 🙂

Om långa förhållanden

I dag har jag skrivit 1 523 ord. På ett kapitel, som dessutom hade 1 060 ord i sig tidigare. Och kapitlet är inte klart än. Det är ett sådant där megalångt kapitel som innehåller så mycket viktiga punkter att jag måste dela upp det i olika bitar och (i slutändan) läses det som tre olika kapitel även om jag ser det som ett eftersom det utspelar sig under en och samma dag som jag skriver. Shit, vad 8an är komplicerad egentligen. Så nu ligger jag på 11 627 nya ord på 8an här i sommar. Ganska trevligt, faktiskt.

Vad jag ville prata om i dagens inlägg är inte fullt så komplicerat. Det handlar om 8an men också om förhållanden. En kort förklaring: Tess och Tristan, mina huvudpersoner, har genom seriens gång varit ihop av och till från 2006 till 2014 när de gör slut för gott. Två år senare börjar de något igen, men mer än så vet jag inte eftersom det är där jag är i berättelsen just nu. I berättelsen tycker jag att det är vackert att de har varit ihop så länge i ung ålder (de är 16 resp 17 när de blir ihop och 24 resp 25 när de gör slut). Det är ett tecken på deras kärlek, hur mycket man kan stå ut med som par.

I verkliga livet känner jag lite annorlunda. Jag känner ett par som blev ihop när de gick i sjuan. I dag, sex år efter gymnasiet, är de fortfarande ihop. Förutom ett litet avbrott under gymnasietiden har de varit ihop hela tiden. Även om de är jättesöta ihop och säkert kommer att hålla ihop ett ganska bra tag till (hoppas jag!) undrar jag om det är sunt? Om man har varit ihop sedan man var 13 och nu är 25, har man inte förändrats väldigt mycket som människa då? Är det samma kärlek, eller är det en ny? Är det nyttigt att vara ihop så länge med samma människa i den åldern?

Som ni märker är jag alltså ganska skeptisk till det i verkliga livet. Så varför tycker jag att det är superromantiskt när jag skriver och gärna utsätter mina små älsklingar för det? I Tess och Tristans fall räcker kärleken inte alltid till. Det blir mycket hätska bråk. Många hårda ord som de nog inte menar egentligen. Men hur är det i verkligheten? Kan man ”stå ut” med någon i så många ord när man är så ung? Eller kommer man förr eller senare att hitta en ny, mer ”vuxen” person?

Många frågor, få svar. Kanske någon kan hjälpa mig med en ny syn på saken?

Planering, skrivande, redigering och efteråt – Saras ”How to”

Först skulle jag skriva ett inlägg om hur bra det ändå går med skrivandet. Passerade i dag 10 000 ord på två veckor. Stolt! Framför allt eftersom jag inte har skrivit så mycket i vår känns 10 000 desto bättre. Totalt ligger 8an på 75 000 ord just nu och den är inte ens halvfärdig. Jisses. Nåja, det redigeras ner sen.

Sen tänkte jag skriva om hur dum jag har varit i dag. Jag springer alltid runt med det senaste handskrivna i handväskan för att kunna titta på det i fem minuter under lunchen. I dag glömde jag HELA innehållet (alla 10 000 orden) på skrivbordet på jobbet. Suck. De kommer ingenstans, men jag hade tänkt renskriva i kväll (i stället för att skriva det här inlägget) så jag blev lite lack. På mig själv. För att jag glömde. Men vi är alla mänskliga. Och nu har jag passerat 10 000 ord. 🙂 Är faktiskt på 10 104 ord.

Så det här inlägget handlar om hur jag planerar mitt skrivande och sen faktiskt går till väga när jag skriver. Jag har tänkt på det mer och mer under sommaren, hur jag går till väga och hur jag förverkligar mina planer. Så här kommer allt i ett enda långt inlägg. 🙂

 

Planeringen

Nu utgår jag från min ungdomsserie Och sedan föll regnet, men jag följer det här mönstret i alla mina romaner (mer eller mindre). Närmare bestämt använder jag exempel från 8an, mitt pågående projekt i serien. 

Det första som händer är idén. Det kan låta enkelt nog, men hur ofta får vi rent faktiskt en idé som vi tror håller hela vägen? Jag börjar med att tänka igenom idén, kanske skriva ner lite namn på ett papper. En titel. Jag börjar oftast med titlar. Jag hittar en titel som jag tycker om, börjar spåna och kommer kanske på en story som passar till titeln. Kommer på namn. Känner in mig i storyn, vilka ”namn” och personligheter behöver jag? Om huvudpersonen är en kille behövs det kanske en tjej som huvudperson också? Eller i alla fall som en stark bifigur? Kanske är det så att det finns två eller tre (eller fyra eller fem) huvudpersoner som får lika mycket utrymme. I en serie kan man behålla dokumenten och fylla på allt eftersom. Det säger ju sig självt, men ibland glömmer man att skriva ner att OBS: Joakim har fått glasögon i 8an. Eller något liknande.

Sedan öppnar jag ett dokument ”Tidsenlig planering” på min ordbehandlare. (Förr hade jag MS Word, nu är det Pages. Inte för att det spelar någon som helst roll. Du kan ju också göra allt för hand.) Och skriver in titel, spaltar upp kapitel och innehåll. I Och sedan föll regnet har jag datum i stället för kapitel. Det hjälper till att sprida ut storyn över tidsplaneringen, att få någorlunda jämt flöde. Sedan fyller jag i detaljer, små scener, en viktig ordväxling som måste in i scenen. Var de olika personerna befinner sig, vart de är på väg. Vad som avhandlas i varje scen. En synopsis, helt enkelt, även om det blir en mycket lång sådan. En sådan här planeringspunkt kan se ut ungefär såhär (från 8ans planering):

Fredag 28 november 2014: Joakims födelsedag och 30-årsfest. Joakim har bjudit både Tess och Tristan utan att Tristan vet om det. Tess är okej med det, men Tristan blir fly förbannad och hotar med att sticka därifrån. De börjar bråka men Joakim dyker upp och stoppar dem, ”Väx upp, Tristan, en timme, det är allt jag begär. Hur gammal är du egentligen, fyra?” Tristan är 25, snart 26. Han stannar kvar, men det slutar med att han och Tess står och småbråkar i hallen. Efter någon timme går Tristan hem, han ska packa innan han åker till Stockholm på söndagen (30 november).

Som  ni märker är det en ganska detaljerad planering, men ändå rum för ändringar och andra detaljer. Planeringen följs inte slaviskt, men nära på. Allt – alla ändringar – skrivs in i planeringen och den uppdateras löpande genom hela skrivförloppet. Här ändrar jag inte på någonting – förutom att flytta scener eller detaljer som absolut inte fungerar längre.

Skrivandet

Här gör vi väl alla olika, och det finns ingenting som är bäst eller bättre. Jag skriver väldigt olika. Egentligen skriver jag som bäst när jag inte har tid, klockan ett på natten när jag borde sova, fem minuter här och där under en arbetsdag, en mening här och där när jag väntar på bussen/tåget/mötet som ska börja. Jag skriver på dator (oftast hemma), på telefonen (för anteckningar eller när jag är på språng), för hand när jag smusslar med det (typ under musikhistoriaföreläsningarna …) eller när jag bara vill vara närmare min text.

Det går betydligt snabbare på dator. Länken mellan huvudet och tangentbordet blir direkt, men det innebär också att det hamnar en hel del skit i dokumentet också. När jag skriver för hand tänker jag efter först, kan pausa mitt i och komma tillbaka senare när jag har löst ett problem, en ordväxling eller ett ordval. På dator tappar jag den förmågan, kan allt som oftast bli frustrerad och sitta och stirra på tom skärm. Om jag skriver för hand räknar jag och sätter ett märke efter var tionde ord. På så vis håller jag lätt koll på mina framsteg. Jag skriver oftast med blyerts för att kunna sudda om det behövs.

När jag skriver på Och sedan föll regnet ser mina dokument alltid ut likadant. De börjar med 12 punkter Courier New, sedan två raders avstånd hela dokumentet igenom. Varje datum har ett eget Pages-dokument som döps till datumet som kapitlet handlar om och läggs sedan i rätt ”årsmapp”. I exemplet ovan ser dokumentet ut såhär:

Skärmavbild 2013-08-06 kl. 21.43.23

 

Den här texten ändrar jag inte på förrän jag redigerar. Detta är likadant alltid, jag skriver en text (ofta i någon slags hets) och sedan ligger den orörd tills dess att jag redigerar den. Från dess att jag startar ett projekt tills dess att jag blir färdig med första utkastet brukar det ta ett år. Med 1an och 3an (som länge var en enda stor bok) tog det tre år att skriva klart. Och sedan föll regnet är ett work in progress sedan oktober 2007, men 8an har jag bara skrivit på i ett år. Det lär nog ta ett år till innan manuset är klart för redigering.

spotifyUnder tiden jag skriver samlar jag ihop låtar till en spellista på Spotify. De är offentliga och heter samma sak som romanen jag skriver på. Den här listan fylls på efterhand och just nu är 8an (efter ett års arbete) uppe i 100 låtar av olika artister. Ofta är det sånger där texterna säger något som jag tycker relaterar till romanen. Ibland är det bara fina sånger. Här är länken till 8ans spellista: Tristan & Tess – 4. delen: Aldrig mer viHela serien Och sedan föll regnet har Lalehs sång ”Some die young” som temalåt, men 8an, som har titeln Aldrig mer vi har låten ”Aldrig mer” av Lilla sällskapet som sin låt. Mycket för att … tja, den passade. Och nej, romanens titel är inte tagen från låten. Jag kom på titeln efter vad som händer i boken, googlade den och hittade den här låten som bara passade som en smäck. Ibland har man tur. 🙂

 

Redigering

Det tar ju tid att redigera. Från och med det att sista ordet på första utkastet är satt vill jag inte ens titta på min text. Jag sparar den och glömmer bort den ett tag. Ibland två veckor, ibland betydligt längre. Kanske ett år, till och med. När jag redigerar den biter jag i det sura äpplet och skriver ut hela manuset. Eftersom det ofta är på 90 000 ord är det kanske 400 A4-sidor som ska skrivas ut. Jag lägger ihop alla smådokument till ett stort som jag numrerar och skriver titel och mitt namn på. Jag skriver ut och lägger i en mapp. Tar fram bläckpennan, ett kollegieblock och min planering. Börjar från början. Kollar av åldrar, datum och tidsförlopp. Att ingenting har försvunnit (typ Joakims glasögon).

Sedan är det mening för mening. Aldrig hoppa, alltid en mening i taget, en sida åt gången. Kan redigera upp emot 30 sidor på en dag när jag får upp flowet, men detta är värre än att skriva första utkastet. Allt ska kontrolleras. Mejl ska skrivas, måste kolla att alla detaljer stämmer. Sedan skrivs alla ändringar in i ett dokument (ett nytt, enda stort dokument) och skrivs ut på nytt. Jag låter det ligga ett tag. Går igenom det igen. Tar bort ändringar, ändrar om på nytt. Jag sparar alltid alla utkast, så ingenting ändras i originalfilen. Det är bra att kunna gå tillbaka ifall något blir tokigt. Och kul att kunna läsa originalmanuskriptet.

Efteråt

När jag känner mig nöjd kollar jag upp förlag. Skriver baksidetexter på skämt och skriver synopsis. Skriver personliga brev. Skriver en vettig baksidetext som inte låter som om en fjortis har skrivit den. Försöker få en röd tråd. Skriver ut manus och personligt brev, skickar i väg till förlag och väntar på refuseringen. Har jag haft råd har jag skickat i väg texten till lektör innan. Har jag haft tur har någon annan mer än jag tittat på manuset innan det åker i väg. Så är dock inte alltid fallet.

Än så länge har jag bara skickat i väg ett enda manus, ett fantasymanus som sommaren 2007 skickades till Damm förlag. Refuseringen kom i oktober samma år och tur var väl det, för den romanen var … inte min bästa, låt mig säga det så. Sedan dess har jag inte skickat i väg något. Och sedan föll regnet kom tvåa i tävlingen Debutanten hösten 2010. Tävlingen anordnades av Telegram förlag och Skrivsidan.com, ”priset” var en lektörsläsning av Leffe Delo. Herr Delo ratade inte manuset helt. Kanske finns det en författare i mig trots allt. 🙂

Lägg av nu

Börjar bli lite irriterad på mig själv. Det här är andra dagen med jobbig huvudvärk och jag vet inte vad jag ska göra för att häva den. Suck. Hoppas på mer tur i morgon. Då ska jag dessutom träffa en vän jag inte har sett sedan i julas, eftersom hon bor i London. 🙂

I övrigt: skriver runt 1 000 ord om dagen. Adrian är snäll mot mig och vräker ur sig hela sitt känsloliv, det är bara att hänga med. De andra är lite lugnare. Jag har flera scener att skriva men vi får se när det händer. Kanske i morgon, kanske onsdag. Men det är bäst att följa med i strömmen när scenerna vill bli skrivna. 🙂

Manuset var 65 658 ord när sommaren startade. Jag undrar hur mycket jag kommer att ha skrivit när sommaren är slut? Kanske till och med över 75 000? Inte helt omöjligt, jag ligger nog på ca 7 500 ord för i sommar, så kanske kanske … Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske … 😉

Adrian, jag tror att jag älskar dig

Som jag berättade häromdagen fick jag en mindre uppenbarelse och jag insåg en sak om Adrian som har undvikit mig sedan 2007, när jag började skriva bokserien Och sedan föll regnet. En sak som gör att allt faller på plats.

I dag har jag funderat vidare. Det var en del som inte funkade med den scen som hade följt på uppenbarelsen, och jag var irriterad på att jag inte FATTADE vad som saknades/var fel. I dag har jag lyckats bena ut en hel del. Plötsligt fick Adrian liv igen. I stället för att ha varit en bifigur i handlingen (vilket han egentligen INTE ALLS ÄR) har han nu fått en helt egen storyline och framför allt har han fått en person att bry sig om och någon som bryr sig om honom. Jag är så lättad – i ett par år har jag undrat vad Adrian egentligen är för en person. Det här senaste året har han trätt fram som en vuxen, otroligt mogen ung man som ställer upp för sin familj no matter what, en kille som har otroligt starka vänskaper och framför allt en ung man som inte är rädd för att ta tag i sitt liv och förändra saker.

Jag är så glad för hans del. Nu måste jag bara planera in handlingen runt Adrian i resten av berättelsen. Jisses, 8an har blivit en helt egen bok, i stället för ”bara” sista delen i en serie. Det kan vara att den blommar ut i en bok 5 också. Snälla, nej. Hoppas inte det. Men den får ta den plats den behöver. Nu skriver jag klart manuset först så får vi se vad som händer.

Från min examenskonsert

Jag har under den gångna veckan fixat och trixat med Youtube och har äntligen fått lagt upp stora delar av min examenskonsert där. Eftersom jag har tjatat (verkligen tjatat, jag ber så otroligt mycket om ursäkt för det!) kommer här det sista inlägget om min examenskonsert. Det är lite bilder på klänningen, från konserten och en slutligen ett videoklipp från konserten, en sång som heter ”Von ewiger Liebe” och är skriven av Johannes Brahms. Hoppas att det faller er i smaken. 🙂

IMG_4050

Från första numret, en Händel-aria som heter ”Morte, vieni” och kommer ifrån operan ”Riccardo primo”.

 

IMG_3784 Efter konserten, på knä.

 

IMG_3786

 

Hårsmycket, en coiffe, som är speciellt skapad till mig och till klänningen jag bar, av en kompis till mig, Richard Scholz, en mycket begåvad modist som driver företaget Eugene by Me. Härnösandbo som nyss har blivit utexaminerad från Tillskärarakademien i Göteborg.

Och till sist, videon från konserten: