Den senaste tiden har 8an cirkulerat i mitt huvud så mycket att jag faktiskt har drömt om Tess och Tristan ett par gånger. Alltid flytande drömmar, ni vet sådana som man aldrig minns utan mest bara har kvar känslan i kroppen. Av att det var något riktigt bra man drömde.
Eftersom jag inte minns drömmarna måste jag ju försöka vara lika briljant när jag är vaken. 😉 Det går väl sådär, men i går och i dag hände något. Jag satt vid datorn och skulle skriva in en scen jag handskrivit förra veckan. Scenen är rörig, jag har hoppat runt i tidsflödet och har flyttat stycken hit och dit. Den har något fint som jag verkligen vill behålla, men jag får den inte att passa ihop med resten (omkring handlingen där scenen ska ligga). I stället – i dag – fick jag en mindre uppenbarelse.
Tillbaka till drömmarna. Jag dagdrömmer väldigt mycket. Eller dagdrömma är kanske fel ord, jag skriver och agerar ut hela scener i mitt huvud. I dag kom jag ihåg en scen som jag gått igenom/skrivit/agerat ut i mitt huvud för några nätter sedan när jag precis skulle komma. Jag tror till och med att jag gick så långt som att ”prata” den högt, alltså att pröva dialogen och se vad som låter bäst. Jag somnade med tårar i ögonen, eftersom jag hade fått Tess och Tristan att gråta båda två.
Okej, bäst att jag förklarar mig igen. Jag gråter INTE när jag skriver och knappt när jag läser heller. Jag gråter däremot väldigt lätt till filmer och för en massa andra grejer. Jag kan lätt plocka fram tårarna på scen. Om jag skriver en scen (i huvudet) där jag agerar ut scenen blir det lätt att jag prövar olika sätt att säga dialog på, hur jag själv hade sagt det, om rösten bryts mm. Därav tårarna i ögonen.
Jag hade helt glömt den scenen tills Tess i dag (i mitt huvud, inte ens på papper) skriker: ”Jag önskar att du hade dött i stället för Peter!”
Och där! Där kom scenen, där föll den på plats. En helt annan scen, som inte är skriven än men planerad, ska kopplas ihop med både scenen som jag skrivit tidigare och den scen som jag halvt drömt, halvt skrivit i huvudet för några nätter sen. Tre scener som ska kopplas ihop till en stor. Och där löste jag dessutom ett annat problem, för jag fick rört runt i grytan en gång till. Ett sätt att twista slutet ytterligare en gång. Lite elakt, kanske, men det kändes så skönt att få det på plats! Nu hoppas jag bara att slutet och epilogen blir så bra som jag har planerat. 🙂
Det skapade dessutom en helt ny vinkel på slutet för mig, lite oväntat. Joakim får en chans att visa framfötterna, Adrian blir lite orättvist behandlad och Tess får sig en rejäl spark, men Tristan står upp för sig själv på ett nytt sätt. Duktig pojke! 🙂
Så nu får ni ursäkta mig. Jag måste skriva lite. 😉
Saras bokhylla 