Värsta stora bomben

I går skrev jag ett megalångt inlägg om hur jag drömmer fram scener. Det var flummigt, men kontentan av det hela är att jag just nu har tur med skrivandet.

I dag fortsatte ”succén” från i går. Det började med att Adrian knackade på min axel och sa lite irriterat: ”Men du, jag är inte klar än med min historia. Du saknar typ allt, ju. Hallå, får inte jag prata lite nu?”

Och sen släppte han värsta stora bomben rakt i knäet på mig. Och när han väl sa det, tror jag att mycket föll på plats. Ganska kul, faktiskt. Vad han säger berättar jag inte här, dock. Lite hemlighetsfull får man väl vara. Men jag säger det bara – major thing. Otroligt spännande att se vart det här tar vägen. 🙂

Nya vinklar = nytt slut för 8an

Den senaste tiden har 8an cirkulerat i mitt huvud så mycket att jag faktiskt har drömt om Tess och Tristan ett par gånger. Alltid  flytande drömmar, ni vet sådana som man aldrig minns utan mest bara har kvar känslan i kroppen. Av att det var något riktigt bra man drömde. 

Eftersom jag inte minns drömmarna måste jag ju försöka vara lika briljant när jag är vaken. 😉 Det går väl sådär, men i går och i dag hände något. Jag satt vid datorn och skulle skriva in en scen jag handskrivit förra veckan. Scenen är rörig, jag har hoppat runt i tidsflödet och har flyttat stycken hit och dit. Den har något fint som jag verkligen vill behålla, men jag får den inte att passa ihop med resten (omkring handlingen där scenen ska ligga). I stället – i dag – fick jag en mindre uppenbarelse.

Tillbaka till drömmarna. Jag dagdrömmer väldigt mycket. Eller dagdrömma är kanske fel ord, jag skriver och agerar ut hela scener i mitt huvud. I dag kom jag ihåg en scen som jag gått igenom/skrivit/agerat ut i mitt huvud för några nätter sedan när jag precis skulle komma. Jag tror till och med att jag gick så långt som att ”prata” den högt, alltså att pröva dialogen och se vad som låter bäst. Jag somnade med tårar i ögonen, eftersom jag hade fått Tess och Tristan att gråta båda två.

Okej, bäst att jag förklarar mig igen. Jag gråter INTE när jag skriver och knappt när jag läser heller. Jag gråter däremot väldigt lätt till filmer och för en massa andra grejer. Jag kan lätt plocka fram tårarna på scen. Om jag skriver en scen (i huvudet) där jag agerar ut scenen blir det lätt att jag prövar olika sätt att säga dialog på, hur jag själv hade sagt det, om rösten bryts mm. Därav tårarna i ögonen.

Jag hade helt glömt den scenen tills Tess i dag (i mitt huvud, inte ens på papper) skriker: ”Jag önskar att du hade dött i stället för Peter!”

Och där! Där kom scenen, där föll den på plats. En helt annan scen, som inte är skriven än men planerad, ska kopplas ihop med både scenen som jag skrivit tidigare och den scen som jag halvt drömt, halvt skrivit i huvudet för några nätter sen. Tre scener som ska kopplas ihop till en stor. Och där löste jag dessutom ett annat problem, för jag fick rört runt i grytan en gång till. Ett sätt att twista slutet ytterligare en gång. Lite elakt, kanske, men det kändes så skönt att få det på plats! Nu hoppas jag bara att slutet och epilogen blir så bra som jag har planerat. 🙂

Det skapade dessutom en helt ny vinkel på slutet för mig, lite oväntat. Joakim får en chans att visa framfötterna, Adrian blir lite orättvist behandlad och Tess får sig en rejäl spark, men Tristan står upp för sig själv på ett nytt sätt. Duktig pojke! 🙂

Så nu får ni ursäkta mig. Jag måste skriva lite. 😉

För fem år sedan igår

… registrerade jag tydligen den här bloggen på WordPress fick jag veta igår, när jag fick ett ”Grattis på årsdagen!”-mejl från WP. o.O.

Detta minns jag inte själv. 2008? Jo, det kan väl kanske stämma. Men jag började inte blogga här (regelbundet, i alla fall) förrän juni 2011. Sedan dess har jag fått nästan 6 100 visningar (TACK till alla er som läser och kommenterar, det betyder så mycket!) och har skapat väldigt många inlägg om dels mina romaner men också en massa helt andra saker som nationaldagar, sång och min vardag.  Jag tänker fortsätta i minst fem år till, så det så. 😉

Senaste nytt på skrivfronten: ganska stillastående. Det har inte blivit några stora mängder ord i dag, inte direkt något tänkande heller, bara jobb jobb jobb och trötthet. Och kaffe. Får inte glömma kaffet. Hursomhelst, jag har kommit 6 000 ord längre nu när juli snart är slut än vad jag hade när juni tog slut. Alltid något. Det känns som om Camp Nanowrimo inte riktigt fungerar på mig. Vadå skriva på sommaren när man är ledig? Skriva gör jag oftast när jag har som mest att göra och egentligen borde lägga tiden på något annat. Och då blir det som bäst, för jag hinner inte övertänka något utan bara skriver. Det här med att tvinga sig själv att skriva när man är ledig är ett j*vla ofog. Fast det är klart … hade jag åkt till Gran Canaria själv en vecka hade det nog blivit en del skrivande. 🙂

I övrigt: kolla gärna in min youtube-kanal. Jag håller på att lägga upp videor från min examenskonsert i juni, så där finns lite nytt.

Men nu: sängen. Måste soooooova.

Solsken – fast inte överallt

*muttrar surt*

Nej, det är inte mitt dåliga humör igen. Det försvann faktiskt igår i och med en helt fantastisk 100-årsfest. Mycket skratt och musik. Det blev sent också, somnade kl två. Upp igen halv åtta för att jobba. Och nu ligger jag på soffan i min lägenhet och fullkomligt smälter bort.

Därav muttrandet. Det är alltså 30 grader varmt i dag, strålande sol och INGEN vind whatsoever. Jag klarar inte av sådan värme, jag förgås! Men hem ska jag om en liten stund, så det blir buss till stationen och tåg hem. Hoppas vid Gud att Öresundstågen har satt igång luftkonditioneringen…

Ikväll blir det opera i Ystad. Där blir det nog också varmt. Kan det inte bara regna snart??? Och gärna en omgång åska också, tack!

I övrigt har Tess och Tristan ett stort, överväldigande gräl med många avslöjanden och hetsiga uttalanden. Hur slutar detta, månntro? O.o

Crappy humör

Just nu är jag på riktigt crappy humör. Och jag vet inte varför. Otroligt irriterande. För det mesta är ju helt okej.  Så just nu sitter jag med en stor kopp te och en Strauss-aria dundrande i öronen på lite för hög nivå. Jag borde gå och lägga mig. Det är inte okej att jag sover knappt sex timmar sex nätter i veckan och natt sju blir åtta-nio timmar. Det är inte okej. Mina sextimmarnätter är oroliga, jag vaknar hela tiden. Min enda vettiga natt kraschar jag och sover som en död. Lägg sedan till jobb ca nio timmar om dagen (jag jobbar över lite), att mina järnvärden är låga och jag måste äta järntabletter hela tiden, huvudvärk på grund av att jag försöker pröva ut linser och att jag egentligen borde öva en timme om dagen men inte orkar.

Någonstans här borde jag njuta helt otroligt av sommaren, va? Som sagt, det mesta är ganska okej, rätt bra faktiskt, så jag vet inte varifrån den här slängen av dåligt humör kom ifrån. 😦

Men, veckans riktigt trevliga sak: Jag har skrivit totalt 6 000 ord den senaste veckan. Det blir mer under tiden som jag skriver in det på datorn. Och i helgen kommer det att bli riktigt trevligt med 100-årsfest (2 x 50) och sedan Skånska Operans Ystad-föreställning på söndag kväll. Hoppas att mitt humör blir bättre i morgon. Vore trist att ha dåligt humör hela helgen.

Små trevare

Jag känner mig som värsta deckarförfattaren just nu. Förutom att jag har skrivit drygt 800 ord till (flyt, älskar det!) har jag placerat ut små trevare i berättelsen, små detaljer som kanske inte betyder så mycket i ögonblicket men som betyder mycket i långa loppet, i slutändan.

Och något helt annat – jag har för tillfället snöat in på namn. Jag samlar på namn. Killnamn är enkelt att komma på/hitta, men tjejnamn är svårt. Ge mig förslag! Vad är ditt favoritnamn? 🙂

Dela en Coke med Joakim!

Ja, ingen har väl missat Coca Colas pågående reklamkampanj ”Dela en Coke med…”. I dag på lunchen hittade jag den här (bilden) på Coop Konsum. Eftersom jag skriver mycket på 8an nu kunde jag inte låta bli att köpa en ”Joakim”. Jag har ännu inte sett Tristan, Terese eller Adrian, men Anton och Peter har jag sett en del. Så nu har jag kvalitetstid med Joakim på jobbet. 🙂

I övrigt är boken till vänster om flaskan i bild ett svensk-latinskt lexikon från 1764. Boken är ungefär lika gammal. 😉

Orden flödar igen

Under de senaste dagarna har jag skrivit nästan 2 500 ord. Jag älskar när allt faller på plats i huvudet, för då är det så oändligt mycket enklare att skriva. Att bara sätta sig ner och mata ord, penna mot papper (japp, allt är handskrivet, glömde jag säga det?) och låta karaktärerna prata.

Tristan har som vanligt pratat mest. Och mest har han pratat om Tess. Inte med henne, utan om henne, med andra. Bara 800 ord är MED Tess. Och då inser de båda att de har fuckat upp. Totalt. Mest tycker jag synd om Tess, för hon har det jobbigt på riktigt. Sådär hjärtknipande svårt och hemskt.

Nåja. Förr eller senare ska det väl lösa sig för dem. På ett eller annat sätt. Jag älskar dem ju trots allt. Mina sötnosar.

 

En snilleblixt

Ganska skön helg. Fantastiskt väder (över 25 grader och strålande sol), en härlig sovmorgon på lördagen och sen en inflyttningsfest på kvällen. I dag har det varit jobb (kyrka) och sen totalt stillastående i trädgården. Avslutade med ett dopp i havet i Lomma, middag och nu film (”Min brors flickvän”).

Jag kom på en sak när jag låg där i havet och njöt av solen och värmen. En scen som jag tänkte på för snart sex år sedan och som finns med i Och sedan föll regnet som en liten passage. Men nu, i dag, kom hela scenen och bokstavligt talat slog till mig. Jamen just det, så här ska det vara. Och sedan funkade bara alltihop. Och nu trillade en bit på plats. Det som händer mellan april/maj och november 2007, vad Tess och Tristan är, vad de gör, varför de sen blir så ”beroende” av varandra som de ju faktiskt är.

Ibland älskar jag när allt funkar.

PS: I går kväll såg jag ett stjärnfall. Kanske var det därför allt föll på plats? 😉

Nej, jag är inte försvunnen

Jag har bara njutit av mina sista semesterdagar. Sedan i dag har jag börjat sommarjobba på Svenska Akademiens Ordboksredaktion (för typ tionde året i rad) och har nu fyra veckors jobb framför mig.

I övrigt har det hänt en del saker hit och dit. Min kära farmor (91 år) har blivit dålig och åkte först in på sjukhus en vecka och nu är hon på ett genomgångsboende medan man bestämmer om hon är sjuk nog för ett hem. Hon klarar sig inte själv, är i stort sett sängbunden men man vet ju aldrig vad de bestämmer.

Jag har försökt mig på linser. Ena ögat accepterar gladeligen lins men vänster öga vill inte. Surt, eftersom jag behöver dem i jobbet. Annars bryr jag mig inte, trivs i glasögon, men ändå. Irriterande.

Och sedan exploderade nyheten att Cory Monteith (som spelar Finn Hudson i Glee) hittats död i lördags i Canada. Otroligt sorgligt och eftersom jag är ett stort Glee-fan blev jag lite ledsen i ögat över det. 😦

En trevlig sak är dock att mitt sommarjobb alltid får mig att börja skriva. Även om det bara handlar om 300 ord om dagen blir det alltid så. Och nya idéer. Mer om det i ett senare inlägg. Ville bara meddela att jag inte har försvunnit helt. 🙂

Hjälp! POV-problem deluxe!

Jag har, i mina försök att komma ur en POV-härva, försatt mig i en ännu större knipa än tidigare.
(POV – point of view, engelsk term för berättarperspektiv.) 4an har visat sig vara en källa till besvär.

I ett tidigare inlägg (från i förrgår, eller nått) skrev jag att jag i ett försök att begränsa historien lite grann valt att låta bara FMC Elina berätta. Alltså skulle alla scener där Elina inte själv är med bort. Sen skulle allt som är från MMC Elias perspektiv bort också. Eftersom storyn ursprungligen är skriven ur bådas perspektiv blir det märkligt att se texten från en sida. Därför brottas jag nu med tanken om jag i stället ska vända på steken och skriva allt i första person i stället (jag-form, alltså)?

Fördelen blir att jag inte lockas till att låta Elias prata. Nackdelen blir att alla scener som jag gillar och som förklarar för läsaren vad kom ”egentligen” hände men där Elina ju inte är med måste bort. Rubbet. Suck.

Och detta kommer jag på 80 sidor in i redigeringen (av totalt 265) – i andra redigeringsvändan och efter tre år med manuset. Herrejesus. 4 000 ord av 73 000 strukna, och fler lär det bli. Jag får nog pröva den nya ”rösten” i morgon, på typ ett eller två kapitel mitt inne i smeten.

Och jag leker med tanken att Elina får heta Olivia Jakobsson i fortsättningen. Med smeknamnen Lia (Elias, mamma & pappa, bästa kompisen Amanda) och Ollie (i skolan, med Adam och tjejerna). Vad tycks? Är Elina en Olivia?

Suck, alla dessa frågor och funderingar. Önskar att någon hade alla svar i ett facit.

Det där med POV

Sedan jag kom hem från England har jag återupptagit redigeringen av 4an. Jag redigerar i Pages på min iPad, för jag har (efter cirka 15 års skrivande) upptäckt funktionen ”ändringsspårning”, vilket gör redigering på skärm riktigt trevligt. Och inte behöver jag internet till det heller. 🙂 Tunga manus no more! I alla fall inte i redigeringsvända 2 eller 3.

I går stötte jag på problem. I 4an har jag alldeles för många POV, alltså point of view. Jag dyker in i huvudet på alla mina karaktärer. Det finns ett fint ord för det, men det reder vi ut i ett annat inlägg lite senare i veckan. Nu får läsaren veta vad alla mina personer känner, i stället för bara Elina. Jag har satt parentes runt allt som Elias ”tänker” eller vad han ”känner”. Från och med nu blir det bara Elinas syn på saken och vad hon känner. Det gör att vissa scener försvinner, tyvärr, så jag blir mer och mer osäker på mitt byte, men det heter ju kill your darlings så om jag låter Elias göra och säga saker som bara Elina ser (alltså att läsaren ser saker från Elinas perspektiv hela tiden) kanske manuset inte blir så fruktansvärt långt! Just nu (på 50 sidor) har jag strukit nästan 3 000 ord. Om manuset är +250 sidor blir det en herrans massa ord som försvinner.

Gah! Vet inte. Får ta en kopp kaffe, städa huset lite och fundera på saken. Eller vad tycker ni? Bir en berättelse bättre av flera POV eller ”räcker” det med FMCs POV?