Frågan ovan fick jag av en kollega under lunchen i går. Vi satt i matsalen och pratade, och han inleder diskussionen med att fråga hur jag går till väga när jag komponerar musik. (Förklaring: i sångundervisningen på DKDM ingår att arrangera och komponera musik i ett ämne som heter musikteori.) Jag försökte förklara hur jag tänker, men det var svårt.
Jag: ”Ja, men först … du vet, om man läser en dikt eller nått och tänker att ‘wow, den här vill jag tonsätta’ och så gör man det. Man hör liksom melodin i huvudet. Eller så sitter du vid pianot och improviserar, och så dyker det upp en melodi och så tänker du att ‘shit, där var det!’ och så blir det typ så.”
Efter detta förklaring fick jag förklara förklaringen:
”Vissa gånger vet man bara att det ska vara det och det ackordet, eller det och det tonartsbytet. Man liksom känner det i kroppen, det låter rätt, typ.”
Min kollega tittar på mig. Nickar lite. Jo, det känner han igen. Men så kommer frågan:
”Hur gör du egentligen, ja, när du skriver, alltså?”
Jag försvinner för ett par sekunder. Va? Ursäkta, kan du upprepa det? Chocken över att någon av mina klasskompisar vet att jag skriver och dessutom frågar rakt ut är väldigt stor. Det är mycket ovanligt. Förvirringen är total i min hjärna, hur gör jag egentligen?
”Ja, men ibland vet man bara. Vad man ska skriva. Som med musiken. Man vet vad som låter rätt.”
Han: ”Men hur kommer du på vad du ska skriva?”
Ah, frågan som alla författare (och amatörförfattare) älskar och hatar intensivt på en och samma gång. Hur kommer jag på vad jag ska skriva?
Återigen blir huvudet tomt. Hur gör jag egentligen?
Jag: ”Jag har en massa röster i huvudet. De skriker på mig, ‘ta mig, ta mig, skriv om mig!’, om de skriker tillräckligt länge blir jag trött på dem och samtidigt sjukt nyfiken, jag tänker ‘vad vill de?’, liksom, och så börjar jag skriva. Utifrån en dialog, en mening, ett ord, en titel. Ibland efter en låt som jag hört på radion. Efter ett tag har jag lärt känna dem och vet vad de vill. Ibland vet de inte själva och då får vi komma på det tillsammans. Jag kan försvinna i flera timmar, det finns bara mina personer och jag, och det känns som om tiden går jättefort men det kan gå hur länge som helst egentligen, jag vet vad de ska säga och hinner knappt med att skriva ner det.”
Min kollega stirrar på mig tills jag inser vad jag har sagt. I en fullsatt matsal har jag precis sagt Jag har en massa röster i huvudet, de skriker på mig och jag vill bara sjunka ihop och dö. Ja, jag är knäpp, inte klok i huvudet, ni har rätt, kära kollegor, jag är galen.
Och sedan nickar han. Den minsta nick jag har sett, som om han erkänner att jag har rätt.
Han: ”Och sen då?”
Jag: ”Sen skriver man. Tills orden tar slut, eller tills du ser dubbelt. Tills berättelsen är klar eller du är nöjd.”
En stunds tystnad. Sedan:
Han: ”Jag vill ha kaffe. Ska du ha något?”
Jag: ”Nej, det är lugnt.”
Och så är det över. Jag känner mig lite underlig till mods, som om jag just har klivit in i ett rum fullt med människor och upptäckt att jag är naken. Och någonstans inser jag att det är just det jag är – naken. Jag har precis berättat för en kollega hur jag gör när jag skriver, något som jag tycker är ganska intimt. Och – lustigt nog – fick jag satt ord på det märkliga som händer när jag skriver.
Ibland är en helt vanlig tisdag ganska underlig och helskön på samma gång.
Saras bokhylla 