När jag läste igenom senaste numret av Tidningen Skriva i dag fastnade jag för ett uttalande i en av artiklarna. Det handlade om att man skulle inse när man var helt fel ute och våga börja om.
Det kändes som att få en spann kallt vatten över sig. Är jag ute och cyklar när det gäller 4an? Det har hela tiden funnits något som inte har fungerat (om ni läser lördagens inlägg (2 mars 2013) blir det nog ganska klart) och jag kan inte låta bli att tänka på att jag kanske borde spola den idén och skriva om 4an till det den verkligen är – en kärlekshistoria. Jag skriver nog inget annat än kärlekshistorier …
Men jag vet att jag kan få 4an att fungera, jag måste bara få in rätt vinkel på berättelsen. Och det har visat sig vara svårare än vad jag har trott. Än så länge står redigeringen still, för jag har inte vågat börja. Jag måste veta vart berättelsen är på väg innan jag sätter saxen till manuset (eller rödpennan, i det här fallet). Så många val, så många val …
Har ni någonsin haft ett manus som ni vet kan bli fantastiskt om ni bara hittar vad det är som gör det där lilla extra?
Saras bokhylla 