Jag har i dag lyckats få tag i det senaste numret av Tidningen Skriva, nr 2 för 2013. Den handlar mycket om den berömda skrivkrampen, den vi alla får någon gång. Jag har bara skummat igenom artiklarna, ska läsa den ordentligt i morgon. Men jag skulle vilja prata lite om skrivkramp.
Handen på hjärtat, vi har nog alla haft skrivkramp någon gång. Dagar då vi inte kan skriva en mening, inte ens ett ord. Jag brukar hamna i det tillståndet mellan 250- 300 dagar om året. Jag skämtar inte. Under större delen av året kan jag inte skriva ett enda skönlitterärt ord. Blogga, visst. Redigera – alltså gå in och stryka, ändra och arbeta – men inte skriva nytt. Under drygt 300 dagar om året står min hjärna helt still. Under oktober/november brukar hjärnan kicka in och skriva 50 000 + ord i ren panik. Över jul och nyår sitter paniken fortfarande i och ibland kommer någon dag med skrivande. Sedan somnar det in igen och sover sött fram tills sommaren. Då kan jag med våld tvinga fram några ord, några kapitel. Sedan dör skrivandet fram tills mitten av oktober.
Och så fortsätter det, år ut och år in. Under 2007-2010 kunde jag skriva lite mer spritt under året. Nu är jag fast i det här mönstret. För mig handlar skrivkrampen kanske inte så mycket om att jag inte kan skriva, utan om att jag inte vill skriva. Jag har bara ingen lust. Jag kan tvinga mig till det, men det blir inte bra. Jag är mycket mer benägen att censurera mig själv, att redigera om i huvudet innan orden ens når pappret. Det är en form av skrivkramp, kanske inte den som man vanligtvis tänker på, men en typ av det.
Jag har haft skrivkramp. Riktigt äcklig skrivkramp. Jag kunde inte skriva ett ord, inte på skönlitterära projekt eller på skolarbeten (det här var när jag gick på gymnasiet). Det var vedervärdigt. Jag försökte med allt – läsa böcker, hitta skrivuppgifter, allt tänkbart. Till slut gav jag upp.
Och då lossnade det.
Inte på en gång, så klart. Men långsamt, nästan ord för ord, lossnade det. Till slut fick jag lust att skriva. Texten jag producerade var inte bra. Tvärtom, den var riktigt dålig. Klyschor, adjektiv överallt och dålig handling. Men jag ville inte ändra någonting, för jag skrev äntligen. Texten i sig själv spelade ingen roll, men bara det att min hjärna hade kopplat ihop sig med fingrarna och kunde producera text igen – det var underbart.
Jag vet inte om ni får något ut av det här, men för mig handlar det om att släppa taget. Att våga tänka på något annat och att INTE SKRIVA. Det kan ta dagar, veckor, år. Till slut kommer du att vilja skriva igen. Och när det händer, tillåt dig att skriva skit ett tag. Jag menar, du har ju inte skrivit på ett tag. Och när du har vant dig vid att skriva igen, redigera om skiten till något bra. Ha kul med texten.
Det är väl det skrivande handlar om?
Saras bokhylla 