Ja, får man det? Meningarna är olika i det här, personligen anser jag att det är tillåtet men att man kanske ska undvika de grövsta svordomarna – oavsett om det är ungdomslitteratur eller inte.
När jag skrev ut 4an igår för att påbörja redigeringsrunda nr 2, stötte jag på det här problemet redan i första meningen. Eftersom 4an börjar så här:
”Jävla idiot!”
Orden ringer utanför toaletten och någon dunsar in i dörren. Rycker i handtaget men släpper när det inte ger efter. Hennes hand stannar halvvägs i luften mellan dörren och handfatet, sjunker ner igen när det blir tyst utanför.
Måndag morgon. Välkommen till en ny dag i helvetet.
Kan man inleda en bok med en svordom om man dessutom är debutant? Om man har varit med i ett par år kanske det är mer tillåtet?
Jag svär, det erkänner jag. Inte alltid, men det händer. Jag svär inte i kyrkan, inför chefen eller äldre personer (egentligen alla som är äldre än mig och som jag inte har ett personligt förhållande till) eller till lärare. Privat, med vänner eller familj, visst. I skrift? *tittar på citatet* Ehem, ja. Mina personer svär. Vissa mer än andra. Eftersom jag skriver ungdomslitteratur blir jag fundersam. Är det egentligen tillåtet? Om ja, hur mycket ska vi tillåta?
I Sverige har diskussionen gått på högvarv under de senaste åren. Tidningen Vi Läser hade en intervju med olika barn- och ungdomsförfattare där författarna medgav att de hade tvingats ändra vissa detaljer. Förlaget hade gått in och tvingar författarna att ändra. I ett av fallen handlade det om en 16-årig nazist som drack öl. Författaren (minns inte vem det var i ögonblicket) fick ändra det till att sextonåringen hämtade en lättöl och drack den. Samhället tvingar förlagen att helt enkelt censurera vissa bitar av berättelsen, annars säljer inte böckerna. Biblioteken kan låta bli att hämta in en bok om den anses vara för vågad för unga läsare. Tänk att förlora läsare bara för att en person svär i din bok.
Svordomar, sex och sprit är – tyvärr – en del av en tonårings vardag, varje sig vi vill det eller inte. Intrycken kommer ifrån musik, tv, inte minst skolan (sätt trettio femtonåringar i ett klassrum och du hör fler svordomar än vad som finns i en bok, det lovar jag). Litteraturen är bara en bråkdel av allt, men ändå upplever jag att det slår hårdast där? På The Telegraphs hemsida hittade jag en artikel om svordomar i tonårslitteratur (läs den här). I korta drag handlade den om hur många svordomar som man hade hittat i en lång rad böcker och hur många procent av dessa som var grova svordomar (i förhållande till vilken åldersgrupp boken hade). Den handlade också om att ungdomar som svär i böcker är oftast rika, attraktiva och mer populära än dem som inte svär.
Det fick mig att fundera. Har jag det så i mina böcker? I vissa fall, ja. I 4an är det definitivt så. Är det något som vi undermedvetet tänker i vår vardag? Lite grand som med rökning för en herrans massa år sedan? Att svordomar är coolt och att de som svär är ”bättre” än dem som inte är fula i mun?
Som författare (eller skrivande människa, hur man nu vill klassificera det) försöker jag dra en linje. Mina ungdomar svär, har sex och super sig fulla. De har inga problem med att säga de flesta svärord, men könsord – där drar jag gränsen. Jag använder det inte själv, och tycker att det är så fult att höra. Att läsa dem gör det nästan värre. I en värld där könsord är vanliga även bland femtonåringar (och som hälsningsfras, dessutom!) är jag kanske pryd. Men när jag läser mina egna texter hoppar svordomarna fram ur texten. Där finns en hel del. Vissa stryks direkt. Andra får vara kvar. Ibland lägger jag till några. Det finns tillfällen där det faktiskt behövs en svordom.
För att få klarhet i frågan googlade jag. De flesta forum jag har varit inne på verkar tycka att svordomar är fult och att man ska spara på krutet. Några menar att man ska ta bort dem helt. Men helt ärligt – hur låter det då? Är det trovärdigt att låta en femtonåring i Sverige inte säga mer än ”herregud” som svordom? (Och ska vi vara helt ärliga strider det väl mot religionsfriheten i det här landet också …) Jag har en femtonårig syster. Hon svär mer (och grövre) än vad jag gör som 24-åring. I skolan, dessutom. Det är i den åldern som många tonåringar har sex första gången, blir fulla första gången och … nej, det är inte första gången de svär. Men ni fattar galoppen.
I ren desperation mejlade jag tjejerna som driver bloggen Tonårsboken, för att höra vad de tycker. De har inte svarat ännu, men när/om de gör det ska jag meddela vad de tyckte.
När det kommer till kritan är det väl vad förlaget säger som gäller. Om du måste ändra från starköl till lättöl för att bli utgiven, gör du det inte då? Jag hade nog gjort det. Strukit en sexscen? Ja, det hade jag nog gjort det också. Tagit bort alla svordomar? Nja, vet inte. Jag tycker verkligen illa om att behöva ändra och stryka saker för att någon annan anser det nödvändigt. Men om ett eventuellt bokkontrakt hänger på det, då hade jag nog funderat på det. Ganska länge.
Saras bokhylla 