När man hamnar i perfektionsträsket

Det här inlägget handlar om när man hamnar i träsket. I redigeringsträsket, alltså. När man fastnar i det där evighetshjulet och där diskussionen hela tiden rör sig om huruvida manuset någonsin är tillräckligt färdigt för att skickas i väg till förlag.

Jag har fram tills redigeringsarbetet med 4an började aldrig varit en person som redigerar speciellt mycket. Jag är personen som skriver rakt av, som nästan aldrig går tillbaka och redigerar förutom att lägga till/ta bort några ord här och där. Om det har fungerat? Kanske. Det har gjort att jag sitter med fem färdiga ”first drafts” som aldrig kommer mycket längre än dit. Varför? För att jag är perfektionist. Har alltid varit. Och det har satt käppar i hjulet mer än en gång.

Det finns alltså en anledning till varför jag jobbar som jag gör. Att gå tillbaka och ändra innebär att jag måste ta hål på min bekväma bubbla och kliva ur min perfektionistroll så pass länge att jag kan bli färdig med redigeringen av ett manus. 4an, som för tillfället klockar in på över 220 sidor, är ett av de kortaste manus som jag har skrivit. Att redigera en koloss på 600 sidor verkar skrämmande till och med för mig, författaren. Alltså har jag skrivit rakt av, försökt intala mig själv att det jag skriver är det bästa jag kan förmå och sedan har jag gömt undan manuset i skrivbordslådan (eller på Kapitel1.se).

Sedan jag började redigera 4an har jag lyckats kliva ur perfektionistrollen till en del. Jag har enklare för att stryka meningar, enklare för att ta steg i en riktning som jag vet kommer att kräva jobb. Har börjat utforska karaktärerna mer, börjat få grepp om deras situation. Men så för några dagar sedan ändrades detta. I stället för att gå framåt, gick arbetet bakåt. Varje scen jag läste gav mig intrycket av att behöva skrivas om. Varje scen kändes platt, onödig och bara helt omöjlig. Det dök upp flera scener som måste skrivas till, som måste anpassas. Senaste gången jag gjorde det (den berömda scen 11b, mina damer och herrar) tog det flera veckor att få in på rätt plats. Och  nu. Nu har jag hamnat i perfektionsträsket.

Det handlar inte om att jag har tappat tron på min idé eller mitt manus som sådant. Absolut inte. Jag tror fortfarande till fullo på idén, på sättet att berätta den. Men det känns platt. Som om det saknas en gnista i språket, i sättet att föra fram historien. Plötsligt tvivlar jag på att bokens riktiga tema har kommit fram, eller om kärleksberättelsen (som i och för sig har fått en stor roll, det erkänner jag) har tagit över helt. Det sista jag vill är att bokens tema dör för att jag inte kan motstå en kärleksberättelse.

Samtidigt handlar det ju om att få fram karaktärernas inre landskap, inre strider. Det är där det sker, det är där som förändringen blir som starkast. När Elina känner hur Ellie tar över, hur hon BLIR Ellie, vad är det då som händer inombords? Är det fortfarande Elina som gör och säger alla sakerna, eller är Ellie en helt annan människa? Vad driver Elina att bli Ellie? Vad händer under de tre sekunderna då Elina blir Ellie? Är det Adams fel? Gör Elias förändringen mer tydlig? Vad är det som hindrar Elina från att stoppa sig själv varje gång som Ellie gör något?

Det är det här som diskussionen i mig handlar om. Perfektionisten i mig säger åt mig att skriva klart berättelsen ”på riktigt”: med alla ”rätta” vinklar och berättelser. Realisten i mig säger att om jag faller för det här kommer jag aldrig att bli klar.

Målet var att skicka in berättelsen till ett förlag den 31 januari. Nu måste jag flytta min deadline till 29 februari, vilket känns skit, rent ut sagt. Vad är det som hindrar mig från att flytta den där deadlinen igen? Och igen, och igen, och igen? Men visst. Jag vill ha ett bra manus. Ett jäkligt bra manus. Egentligen borde jag skriva till Johanna Lindbäck och fråga henne hur mycket en lektörsläsning kostar. Borde egentligen ta reda på om storyn är något att ha. Om jag någonsin kommer att bli något annat än glad amatörförfattare. Egentligen borde det inte spela någon roll, jag skriver för att jag måste skriva, för att berättelsen kommer av sig självt. Men ändå … någonstans känner jag att det vore skönt att veta om jag kan bli publicerad, om det finns en möjlighet för det. Till skillnad från många andra tycker jag inte om självpublicering, tycker inte att det är rätt sätt. Om man kan få hjälp av människor som vet hur man gör, varför inte försöka utnyttja det? Däremot tycker jag att det är modigt att starta eget förlag och trycka en bok. Det krävs stort mod till det.

Tror jag på min berättelse? Ja, definitivt.

Tror jag att jag kommer kunna ta mig ur perfektionsträsket och skicka in 4an till förlag under 2012? Ja, definitivt. Jag är inte typen som ger upp. (En positiv sak med att vara perfektionist.)

Med andra ord: den som inte prövar kan aldrig vinna något. ”Du missar 100% av alla skott du inte skjuter.” (Wayne Gretsky)

I slutändan handlar det om precis det. Om man aldrig vågar, kommer man aldrig att misslyckas – eller lyckas. Om jag lyckas nå ut till i alla fall en människa med den här berättelsen, då är jag nöjd. Om jag någonsin får hålla ett tryckt exemplar av min bok i min hand, om jag någonsin får se en av mina böcker i en hylla på Akademibokhandeln – då är jag lycklig. Det handlar inte så mycket om berömmelse som om viljan att få fram en åsikt. Jag har alltid älskat att berätta. Om jag kan få någon annan att må bra av det, då är jag glad. Nu borde jag verkligen skriva klart 16c, eller 16c + 16d som det nu har utvecklat sig till. Den här boken kommer att ha minst 10 nya kapitel när jag är klar med den, för jag tänker utöka och ändra om i kapitelindelningen. Vissa kapitel är alldeles för långa och har alldeles för många POV i sig. (Och nu konstaterade jag precis att jag har skrivit fler ord i det här blogginlägget än vad jag har skrivit på min nya scen i dag. Shame on me!) Dags att återgå till skrivandet och att hålla perfektionisten stången.

På återseende!

5 thoughts on “När man hamnar i perfektionsträsket

  1. Eva-Lisa skriver:

    Den där perfektionisten brottas vi nog alla med. Ett bra sätt är att låta manuset ligga (helst någon månad eller två) och sedan börja redigera. Då ser man oftast sådant man var ”blind” för tidigare, men man känner också på sig vad som håller. Dock är det alltid bra att låta någon annan läsa och om du inte vill anlita en lektör, kan du alltid be andra som skriver att testläsa. Om du har flera får du ju även olika syn på ditt manus också 😀

  2. Sara Swietlicki skriver:

    Jag har tänkt på det flera gånger, att anlita en lektör. Just nu har 4an legat på is under det senaste 1 1/2 året, så jag är mer än klar för att gå igenom det en sista gång. Men något säger mig att jag måste hitta rätt ton och skriva om det. Sedan blir jag klar. Vem vet, kanske jag kan skicka in manuset i oktober 2014? 😉

  3. Skriva läsa leva skriver:

    Håller med om att redigeringsarbetet är svårare än att skriva. Kan verkligen känna igen mig i det du säger, tack och lov är mina manus mycket kortare. Men det hindrar inte att jag hela veckan skjutit påbörjat redigeringsarbete framför mig. Imon kanske? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s